Kommer du ihåg när människorna som nu hetsar mot Grekland (statsskuld: 345 miljarder €) hetsade prick 11,4 gånger hårdare mot Europas banker 2008 (bailouts: 4 000 miljarder €)?
Inte jag heller men det måste de ju ha gjort.
4 000 000 000 000 / 345 000 000 000 är ju = 11,4.
Okej, det är inte riktigt samma sak men jag tar mig friheten att göra mig lite dum. Eftersom den antigrekiska populismen som just nu genomsyrar många kommentarer präglas av just detta: mer eller mindre överlagd dumhet. Från alla möjliga håll. Tonläget är ungefär detsamma oavsett om det är Jan Björklund, Litauens president eller min svärfar som rasar. Ett slags svepande och hämndlysten knäpp-på-näsan-retorik; från det barnsligt grunda “man betalar faktiskt sina skulder” till hundra varianter av det smårasistiska “vet man ju hur dom är” (lata).
Bilden av greken som en bortskämd och arrogant hösäck har snabbt slagit rot i många människor som följer krisen på avstånd och karikatyren har inte målat sig själv.
Samtidigt som IMF, en av Greklands stora långivare, medger att tuktningsmodellen som drivits i fem år är lönlös och förödande och att skuldavskrivningar är den enda lösningen. 40 procent av Greklands barn växer nu upp i fattigdom (om de över huvud taget växer upp – spädbarnsdödligheten har skjutit i höjden i takt med att vårdapparaten havererat) och ungdomsarbetslösheten har nått 50 procent.
De som drabbas hårdast har ingen som helst skuld till krisen. Vilket borde få varje människa med intellektuell styrfart att söka en prestigelös och pragmatisk lösning. Så där som man gör när alternativ saknas. Som man gjorde under bankkrisen för sju år sen.
Det är begripligt att politiker och ledarskribenter från höger tar straffkast mot Greklands vänsterregering när de får chansen – lite som delar av vänstern gjorde mot bankerna och den fria marknaden 2008 – men när saker ställs på sin spets närmar man sig också snabbt gränsen mellan politisk poängplockning och ren dumhet.
Populistisk hets föder exakt den sortens motsättningar Europa behöver minst av allt just nu. Ett Europa där den pånyttfödda nationalismen står vid sidlinjen och trampar i väntan på en avgörande spelöppning. Nästa kollaps till exempel. Nationalismen älskar kollapser. Det är där den får syre.
Grekland är ett tydligt exempel, nynazistiska Gyllene Gryning fick parlamentariskt fotfäste som en direkt konsekvens av skuldkrisen och en fortsatt kollaps kan skapa ett grekiskt drivhus för krafter vi lovade att aldrig släppa fram igen. Krafter som EU i någon mån skapades för att kväva.
Och inte bara i Grekland, en grexit kan skaka om hela Europa där många länder idag har just detta gemensamt: nationalistiska strömningar som är starkare än de varit någon gång sedan andra världskriget. Europa har verkligen inte råd med ett skalv till. Inte nu. Inte om det kan undvikas.
Jag vet inte tillräckligt om den grekiska krisen för att bilda mig en uppfattning om vems felet är (jag har försökt men det är svårt eftersom i princip alla tillgängliga analyser är politiskt färgade), jag vet bara precis tillräckligt om historien för att begripa att det inte spelar någon roll.
Inte när miljoner oskyldiga hamnar i kläm och det hittills oöverträffade fredsprojektet EU angrips inifrån av förra århundradets i särklass dödligaste ism i Europa: nationalismen. I en rad olika kostymer men med samma mål som alltid: att locka fram det sämsta ur människor.
Skriv av de där skulderna nu så kanske vi kan skjuta mörkret framför oss ett tag till.