Annons

Andrev Walden
För Sverige i rumtiden.

 

Höger och vänster måste ligga sked i kampen mot SD

Det här en liten katastrof. Det kanske inte ser ut så men det är det.

agenda

I en tid där Sverigedemokraterna och skridskohögern* – utan att nödvändigtvis vidröra varandra – formerat sig bakom strategin att klumpa ihop allt motstånd som ”vänster” och osynliggöra alla liberaler som spjärnar emot avböjer alltså Sveriges migrationsminister Morgan Johansson (S) att ta debatten med Sverigedemokraterna i Agenda och välter över ansvaret ytterligare ett steg åt vänster. Jag tänker inte recensera hur Christina Höj Larsen (V) hanterade uppgiften för det spelar ingen roll, bilden av en höger/vänster-konflikt cementeras ytterligare.

Annons

*(Skridskohögern är ett begrepp jag själv tvingades uppfinna för att slippa skriva ut meningar som ”en handfull ledarskribenter på DI, GP, SvD och i viss mån Expressen” varje gång. Och jag vägrar använda svepande begrepp som ”liberalerna” eller ”borgerligheten” av en kritisk orsak som jag strax återkommer till.)

I dagens Expressen skriver samma Christina Höj Larsen en debattartikel där hon, under rubriken ”Högervindarna hotar vår medmänsklighet”, klumpar ihop hela borgerligheten till en enda SD-flirtande organism redan i första stycket. Ett misstag som inte repareras någonstans i texten utan snarare vänds till ren komik när hon åkallar ”en ring av solidaritet” från ”alla krafter” som avslutning på en text där hon – precis som skridskohögern – osynliggjort samtliga liberaler som utkämpar samma strid, såväl i riksdag som på ledarsidor.

(När Anna Dahlberg på Expressen reducerar all kritik till ”vänstern” + 1 ”tarvlig” liberal under rubriken ”Nej, borgerliga sidor har inte blivit bruna” har hon i alla fall den retoriska begåvningen att medge ett (1) undantag.)

Jag förstår frestelsen att annektera den anständiga linjen i kampen mot Sverigedemokraterna och deras världsbild, men den viktigaste politiska striden i Sverige i modern tid är redan förlorad om till och med vänstern hjälper till att sopa igen Reinfeldts spår på den borgerliga planhalvan.

Det vi ofta ser nu är en konflikt mellan två sidor som båda målar en bild av en nästan enhetlig borgerlig rörelse mot SD:s verklighetsbeskrivning genom att osynliggöra de som håller linjen i opinionsvinden. Lite så här:

line

Och får väljarna inte hjälp att genomskåda det där är normaliseringen av SD snart slutgiltig. Och med den allt som SD står för, inte bara de ”volymfrågor” som skridskohögern tagit upp i sortimentet och nu säljer i egenskap av självutnämnda ”realister”.

I samband med SD:s intåg i riksdagen 2010 drogs en andra skiljelinje i svensk politik. För att sju partier enades om att den linjen var viktigare än den befintliga linjen. Viktigare än allting annat. Att Sverige kunnat upprätthålla en ovanligt anständig flyktingpolitik trots nationalistiska strömningar beror inte på att Sverige har en ovanligt stark vänster – utan att Sverige har en ovanligt progressiv höger.

Antirasismen var sakta men säkert på väg att avpolitiseras. Kampen var långt ifrån över men den närmade sig en kritisk punkt. Samma kritiska punkt som andra en gång radikala idéer passerat, som den om friheten att leva med vem du vill. Eller den om att kvinnor också är människor.

Dagens pridetåg kan se ut som urvattnade jippon på avstånd men vikten av att (nästan) alla från den politiska kartan går sida vid sida är oerhörd. När en progressiv kraft blir folklig och tappar sin omedelbara explosivitet är den kanske inte lika sexig längre, men den har vunnit ett helt avgörande slag.

Antirasismen var på väg dit. Den var på väg att bli melodifestivalsk. Och visst kunde den där korta perioden när alla politiker skulle bära antirasismen som en accessoar kännas både forcerad och hycklande ibland, men det är en tid jag saknar nu. Antirasismen har blivit en politisk position igen. Det är illa. Men att låta antirasismen bli en höger/vänster-fråga igen vore katastrofalt.

——-

Man kan också tycka att Agendas redaktion, som naturligtvis är bekanta med SD:s snabbt markvinnande strategi, inte borde göra sitt program till arena för densamma. Varför inte flytta fokus till den nya och helt kritiska konflikten i svensk politik hösten 2015, alltså den inomborgerliga striden? Alla vet redan exakt var SD och V står. Låt en konsekvent och sylvass liberal som Alex Voronov ta debatten med Jomshof. Eller ännu hellre med en glidande liberal. Vi vet som sagt var SD står. Skildra en konflikt som faktiskt är avgörande.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar