STAR WARS: THE FORCE AWAKENS
Regi: JJ Abrams | Betyg: ★★★★★
JJ Abrams har räddat Star Wars.
Så löd min allra första tanke efter Star Wars: The Force Awakens. Och eftersom jag tänkte den där tanken flera gånger redan när filmen pågick är det nog lika bra att börja där: JJ Abrams har räddat Star Wars – från en vilsen far som vanvårdade sitt barn.
Det fanns skäl att odla förväntningar, JJ Abrams åstadkom underverk med uppdateringen av Star Trek-franchisen. Och Hollywoods go-to-guy för lyxrenovering av daterad rymdopera har gjort det igen. The Force Awakens utklassar inte bara de fula och dramaturgiskt handikappade filmer George Lucas själv spelade in 1999-2005, den är förmodligen (och nu riskerar jag väl en fatwa från fanbasen) den bästa Star Wars-filmen som spelats in. Åtminstone sen The Empire strikes back (1980), kan man tänka om man unnar dåtiden en rättvis måttstock och blundar för det visuella (JJ Abrams har ju 35 års teknisk utveckling till godo), men den sortens resonemang får ängsliga filmvetare ägna sig åt. Mina ögon förhandlar inte. The Force Awakens är perfekt på alla möjliga plan. Eller i alla fall tre…
1) Den nya kärntruppen. Filmen är sensationellt bra castad och det finns en omedelbar dynamik mellan de unga karaktärerna i berättelsens kärnhus: avhoppade stormtroopern Finn (John Boyega), skrotsamlande hjältematerialet Rey (Daisy Ridley) och den mörka sidans ännu lite valpigt ondskefulla frontfigur Kylo Ren (Adam Driver, ett genidrag av JJ Abrams). Även Oscar Isaac landar fint i rollen som motståndsrörelsens poster boy Poe Dameron och har fin kemi med John Boyega. John Boyega har förresten fin kemi med allt han närmar sig i filmen – människor, robotar, rymdskepp, väderlekar. Kanske för att han har så mycket hjärta med sig in framför kameran (om du inte sett instagramklippet där John Boyega ser filmens sista trailer för första gången måste du göra det innan du fortsätter läsa). De äldre skådespelarna, vars karaktärer dammats av 30 år efter slaget om Endor i Return of the Jedi (1983), rör sig emellertid inte lika bekvämt i det nya ramverket. Leia (Carrie Fisher) känns mer som en ovanligt utkavlad cameoroll än en naturlig del av berättelsen, kanske för att Leia alltid varit en tom karaktär så den är rimligen svår att förvalta. Även Harrison Ford känns lite vilsen i rollen som Han Solo men han har åtminstone en tydlig karaktär (filmhistoriens viktigaste antihjälte) att jobba med.
2) Ytan. JJ Abrams bestämde sig tidigt för att använda så lite CGI och gröna dukar som möjligt och tog ett steg tillbaka mot de gamla arbetsmetoderna: modeller, masker, statister. Han ville dessutom vårda originalfilmernas opolerade universum där robotar rostar och rymdskeppens skrov berättar en historia. Resultatet är alldeles magnifikt. Berättelsens fond – från de enorma skeppsvraken i öknen till de brokiga sällskapen i Maz Kanatas taverna – är så snygg att jag vid flera tillfällen glömmer att andas. Och med jämna mellanrum kastar JJ Abrams brödsmulor åt ditt inre barn (åtminstone om du växte upp med originalfilmerna); när silhuetten av en AT-AT promenerar vid horisonten vill man omedelbart skrika och peka (fast det gör man inte) (man skriker och pekar inte på bio) (vad som än händer). Och de få renodlade CGI-karaktärerna som ändå syns i filmen är riktigt bra, i synnerhet den tusenåriga rymdpiraten Maz Kanata (Lupita Nyong’o) – en svårt sympatisk figur man inte riktigt kan se sig mätt på.
3) Humorn. En Star Wars-film ska vara rolig. Också. Men det är inte lätt att garnera ett stort äventyr med humor som ska fungera för både barn och vuxna och vi får aldrig glömma hur förödande fel sorts humor kan vara för en Star Wars-film. Därför känns det viktigt att nämna att The Force Awakens innehåller rätt sorts humor. Bitvis aningen överdoserad men ofta rolig på riktigt. Framför allt när filmen unnar sig smart retrohumor förankrad i originalfilmerna (för den äldre publiken), men även den raka, fysiska humorn fungerar – scenen där den klotfomade droiden BB-8 gör *tummen upp* drabbade mig hårt.
Det är svårt att diskutera filmens svagheter utan att åtminstone beröra vändningarna så här utfärdar jag en liten SPOILERVARNING. Läs vidare på egen risk om du inte sett filmen.
Svagheten. Den enda besvikelsen som följde med mig ut ur biomörkret bottnade i avsaknaden av någonting oväntat. Alltså på riktigt oväntat. The Force Awakens bjuder egentligen inte på en enda vändning du inte kunde föreställa dig innan du såg filmen (även om jag själv famlade lite i min belåtna analys av trailern för knappt två månader sen). The Force Awakens är en skör femma. Men en femma är en femma.
Och ingenting var bättre förr.