Ögnar igenom reaktionerna från SD-politiker och SD-sympatisörer efter Jimmie Åkessons framträdande i Skavlan och inser att jag fortfarande inte greppat hur skruvad verklighetsuppfattningen är i de här kretsarna.
Att provoceras av sådant som inte stryker den egna världsbilden medhårs är naturligtvis inte exklusivt för SD-sfären men NOLLTOLERANSEN mot friktion är unik. Liksom ursinnet den föder. Och konspirationsteorierna vars orimlighetsmotstycke jag väl egentligen bara hört från berusade ungkommunister.
Det är som en myrstack. Som blivit trampad på. Eller åtminstone tror att den blivit trampad på. (Eller låtsas att den blivit trampad på?)
SD:s delsegrar tycks inte vara värda någonting för fotsoldaterna. Att invandringen (som man ”inte får prata om i det här landet”) varit vinterns mest pratade ämne i det här landet har ingen betydelse för känslan av att ämnet är tabubelagt. Och att deras ledare bereds plats i landets populäraste soffprogram – som rensar studion på gäster och klipper bort publikens burop för att minimera friktionsytorna – devalveras snabbt till ett vänsterorkestrerat ”beställningsmord” när Skavlan har fräckheten att ställa ett knippe obekväma frågor mot slutet. Frågor som är omöjliga att inte ställa till ledaren för ett parti vars medlemmar ständigt bryter mot hans egen konvention: nolltoleransen mot rasism. Bara tre dagar efter intervjun i Skavlan briserar nästa rasistskandal i SD.
Men Skavlan är en patetisk/vidrig/arrogant/gambianknullande/PK-indoktrinerad fittunge/hora/sosse/PK-mupp som ska bojkottas eller tegelstenas till döds och… ja, du får läsa själv här. Eller här. Eller här.
Ursinnet och vanföreställningarna bottnar förstås i en genuin känsla av upplevd orättvisa. En känsla som nu blivit självförsörjande i den där myrstacken men (liksom för säkerhets skull) ständigt matas med nytt bränsle från toppen. Av partiets frontfigurer som fortsätter att spela martyrer. Eftersom deras konsekventa mediastrategi, att göra just det, varit så framgångsrik hittills. (Och för att det inte finns någon annan strategi för ett brunt parti i ett land där anständigheten fortfarande står i vägen.)
”Prata med oss”, säger de.
Som om de inte förstod att deras värderingar är oförenliga med alla de andra partiernas värderingar. Från vänster till höger. Jimmie, Mattias, Björn och de andra i SD-toppen begriper nog att det är så, men de förstår också vikten av att deras myrstack inte gör det. Så de fortsätter att spela förbryllade offer och göder frustrationen och ursinnet i sin myrstack.
”Prata med oss.”
Den är kusligt effektiv, martyrens roll. Och bekväm. För martyren kan aldrig förlora. Det är själva poängen med spelet.
Om Skavlan låter Jimmie mysa sig igenom hela intervjun vinner SD (och Skavlan förlorar både yrkeshedern och anständigheten).
Om Skavlan gör sitt jobb och ställer obekväma frågor är han en mobbare och SD vinner.
Om Skavlan begriper nollsummespelet i tid och ställer in Jimmies medverkan är han en… ja, ni kan säkert föreställa er tumultet som skulle utbryta. Och SD vinner.
Så varför bjuder han över huvud taget in Jimmie Åkesson från början? Varför väljer han att göra sin egen studio till arena för det här spelet? För att han tror att han kan äta kakan (tittarsiffrorna) och ha den kvar (manövrera sig ut ur fällan)?
Igen: martyren kan inte förlora. Så om du absolut måste spela spelet: se till att förlora med hedern i behåll för en dag ska du se dina barnbarn i ögonen när de frågar om den här epoken.
Jag är mest bekymrad över ursinnet i den där myrstacken. Och vanföreställningarna. Vad händer när det kombineras med faktisk makt?
Vilket redan händer i landets domstolar.