Vi har en orimlig vecka bakom oss. Jimmie Åkesson glömde bort ett världskrig på DN Debatt, LO låtsades att Svenska Dagbladet uppmanat till våld mot facket, PSG-spelaren Serge Aurier skaffade Periscope och sa att tränaren äter Zlatans pung medan tidigare Premier League-stjärnan Marcus Bent dömdes för köttyxa mot polis. Och de allra rikaste har nu drabbats av det välbärgade livets svar på vårdköer – privatplanen är slut i lager 😱.
Men nu till det som var tillräckligt orimligt för att få plats i den 15:e orimlighetsrapporten.
5) Trump gjorde ett utspel som var sant
Efter hetsiga lögner om mexikaner, afroamerikaner, muslimer, demokrater, republikaner, media, klimatet och allt möjligt annat har Trump till sist brutit sin perfekta svit av osanningar. En granskning från december visade ju att mängden helt sanningsenliga utspel från Trump legat på exakt 0 procent. “Han underminerar liksom hela orimlighetsmedianen och ett helt sanningsenligt Trump-utspel måste idag betraktas som en orimlig händelse” skrev jag då och nu har det alltså hänt. Det orimliga. Och då får man väl rapportera också.
Vad han sa? Jo, att George W Bush missledde amerikanska folket i samband med invasionen av Irak, att hans administration ljög om massförstörelsevapen och att kriget var ett misstag som destabiliserat hela mellanöstern. Ironiskt nog mynnade detta ögonblick av ärlighet ut i att Trump buades ut av den republikanska publiken.
4) Back up
De där förvirrade ögonblicken innan man begriper om det är politik eller politisk satir man tittar på blir allt vanligare…
3) Den hittills okända PK-nazismen
Och vanligare.
2) Tröttheten
Nyheten om att en förskola i Malmö stoppats från att visa film för barnen efter att en förälder anmält förskolan sedan dennes barn fått mardrömmar av Alfons var naturligtvis för otrolig för att vara riktigt sann – men ingen brydde sig om att dubbelkolla och historien var ju liksom skräddarsydd för den sortens trötta samtidsanalytiker “som ständigt kränks av att någon känner sig kränkt”, för att citera Fredrik Virtanens utmärkta och nödvändiga perspektiv på den här historien (en krönika jag förresten kräver att du läser den om du inte redan gjort det).
Och i den här sörjan av trötta angrepp på “curlingsamhället” kunde var och en använda historien som bräckjärn för sin egen agenda. Det vore orättvist att peka ut någon som särskilt trött men vi behöver ändå nämna krönikören som hoppade på “landet som förbjuder Alfons”-tåget och körde det rakt in i ett resonemang kring flyktingar som mördar. Och poeten som inte riktigt visste vart han skulle köra tåget och lastade sin krönika med 17 frågetecken.
1) Polen
Omoderniseringen av den unga demokratin Polen går snabbt nu. Landets regering – som hyllas av vissa svenska politiker med benägenhet att rasa mot “etablissemangets åsiktsförbud” – arbetar snabbt för att kväva all möjlig kritik mot etablissemanget och har redan tagit kontrollen över statsägda medier.
Som ett led i den nationalistiska renoveringen av landets varumärke har den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross blivit en måltavla. Gross, som 2001 avslöjade att polacker deltagit i en massaker på judar i den polska byn Jedwabne 1941 och i höstas kritiserade landets hantering av flyktingkrisen, har pekats ut som opatriotisk av regeringen och kan nu fråntas den hedersutmärkelse han 1996 tilldelades av sitt tidigare hemland.
Samtidigt skruvas hetsen mot muslimer upp och tangerar emellanåt retoriken mot judar i det sena 30-talets Tyskland. Det här är omslaget på veckans nummer av det konservativa magasinet wSieci (med rubriken “Islams våldtäkt av Europa”).
Polen har mer än 99 problem och “politisk korrekthet” är inte ett av dem.