Annons

Andrev Walden
För Sverige i rumtiden.

Annons
 

Pappa ska bara vila ögonen lite

Varje kväll berättar jag saga för treåringen. Oftast Guldlock och de tre björnarna. Och jag somnar nästan alltid i samma dramaturgiska kurva: när björnarna ska undersöka sina grötskålar. Jag kan inte hjälpa det. Det har med småbarnsårens brutna allmäntillstånd att göra. Treåringen väcker mig (förstås) och lotsar mig mot slutet men det är en sjuk, på gränsen till obehaglig, version av sagan som börjar slå rot i hans lilla huvud.

Och det är den här versionen han ska bära med sig resten av livet. En version där björnarna pratar osammanhängande och går vilse i sitt eget hus. Där stora pappabjörnen och mellanstora mammabjörnen förgäves försöker uppträda som en normal björnfamilj medan huset fylls med gas. För den lilla björnens skull. Kan man tänka.

guldlock

Men det finns också någonting sjukt i den här sagans fundament. Någonting som skavde redan innan jag började slarva med manuset.

De två logiska slukhålen.

1) Hur kan den lilla grötskålen vara lagom tempererad när stora skålen är för varm och mellanskålen för kall? Det är termodynamiskt befängt.

2) Hur kan stora pappabjörnen SE att någon suttit på hans stol? Är han nån sorts CSI-björn? Själva sittytan var ju dokumenterat hård så upptäckten borde kräva en närmast kriminalteknisk besiktning av stolen. Det är minst sagt märkligt att han omedelbart fokuserar på detta när det ligger en trasig stol bredvid.

guldlock2

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar