Annons

Andrev Walden
För Sverige i rumtiden.

 

Populismen söndrar

 

dotd78

”Plötsligt talar alla om helvetes­gapet. Det där mellan eliten och verklighetens folk.” Skrev jag i en kolumn i helgen och varnade för att moderater och socialdemokrater är på väg att bekräfta en färdig­paketerad dramaturgi där radikalhögern ­redan delat ut rollerna. Och i anslutning till den där kolumnen twittrade jag:

”Politisk retorik som lutar sig mot en uppdelning av samhället i *eliten* och *folket* är, oavsett definitioner, söndrande. Det är populism.”

Annons

Det där öppnade ju för en del angrepp. Från både höger och vänster. Roligast hade moderata riksdagsmannen Hanif Bali som slog fast att ”Aftonbladet kultur stämplar marxister, sossar, Franska revolutionärer, Nelson Mandela, rösträttsivrare o feminister som söndrande populister”.

Nu skriver jag inte för Aftonbladet kultur men i övrigt håller sig Bali till Twitters oskrivna gränsvärden för behändiga missförstånd. Och jag får kanske skylla mig själv som publicerade ingressen till ett resonemang jag inte hade tid att avsluta.

Nu sover barnen.

 

Vad är populism? Förenkling, skulle många svara. Och det är väl därför populism anses vara lite fult. Ingen vill medge att hen förenklar, inte i politiken i alla fall. Ingen kallar sig populist.

(Det finns andra områden där förenkling inte är lika laddat men då brukar man välja förledet populär-, eller bara pop-, som i popmusik eller populärvetenskap.)

Men populism är mer än förenkling. Det är en dramaturgi.

Populismens kärna är uppdelningen av medborgarna i två läger: folket och etablissemanget. Den uppdelningen behöver inte vara falsk men i den populistiska dramaturgin finns också ingångsvärdet att folket är rent och oförstört, en homogen grupp utan inbördes motsättningar och den delade superkraften SUNT FÖRNUFT. Det sunda förnuftet är överordnat kunskap och fakta, det är ett slags magisk klarsyn.

I det andra lägret finns etablissemanget, en korrumperad och sammansvuren minoritet som är överens om allt och göder varandra. Och vars värderingar är konstruerade. Eliten har tappat kontakten med både folket och maggropen, där det sunda förnuftet bor.

 

Populismen behöver inte vara kopplad till någon redovisad ideologi, tvärtom får den gärna vara skenbart opolitisk (vilket den naturligtvis sällan är i praktiken).

Det är inte riktigt rätt att kalla Sverigedemokraterna populister för oavsett vilken etikett du sätter på deras ideologi – en infekterad fråga vi kan unna oss att ducka för här – är SD precis som sina östeuropeiska systerpartier en djupt ideologisk rörelse, åtminstone i kärnan. Mycket djupare än till exempel norska Fremskrittspartiet, vilket är en av flera förklaringar till att de etablerade svenska riksdagspartierna grävde värn på högerflanken medan Erna Solbergs Høyre rullade ut mattan så fort man fick chansen.

När Ny Demokrati febrade mot lapplisor och invandrare som odlar potatis i parketten var det ganska typisk (höger)populism, man paketerade om sunt förnuft (ilska, rädslor och mytbildning) till en politisk rörelse med nästan obefintlig intellektuell verksamhet i själva kärnhuset.

SD är snarare en djupt ideologiskt rörelse som använder populistiska verktyg. Och det viktigaste verktyget är idén om det där glappet mellan två homogena grupperingar; etablissemanget och verklighetens folk. Och inkodat i den berättelsen finns nu ett etablissemang som delar något slags vänstervriden och konstruerad värdegrund och gärna poserar med den, medan verklighetens folk är en kuvad majoritet där alla delar samma kultur och oro över saker som brukar avsluta meningen “folk i det här landet är trötta på…”

 

Något slags glapp finns naturligtvis, även om det inte löper mellan två homogena grupperingar och knappast är den ohyggliga avgrund som SD och de ”alternativa medierna” målat upp.

Men nu när stirriga moderater och socialdemokrater ska lägga nät i glappet löper man stor risk att vidimera den radikala högerns färdigpaketerade beskrivning av både glappet och grupperingarna.

Och det är det som oroar mig. Att den populistiska berättelsen ska sätta sig. I värsta fall med inslag av ”sverigevännernas” ideologiska resårbotten (som jag alltså unnar mig att inte peta i nu).

Populism söndrar. Populism underminerar förtroendet för institutionerna och göder politikerförakt. Populismen är ett drivhus för mytbildning och lögner.

Om man verkligen tror på att systemet behöver söndras – vilket SD rimligen gör då det inte finns någon annan väg upp för en omodern och intellektuellt isolerad rörelse (if you’re stuck low, break the system) – så är man naturligtvis fri att söndra, att göda bilden av ett homogent etablissemang och ett homogent folk, stående på var sin sida om avgrunden.

Och jag tror att de flesta kan räkna upp åtminstone några system, både ur historien och samtiden, där målet faktiskt motiverar söndring. Men jag har svårt att tänka mig att moderaten eller socialdemokraten skulle nämna det svenska samhället i nuvarande skick. Egentligen.

(Eller så har jag underskattat de revolutionära underströmmarna i landets två potentiella regeringsbildande partier.)

 

Något förenklat kan man väl säga att högern historiskt haft ett ansträngt förhållande till vanligt folk, den där ”pöbeln” som inte förstår sig på viktiga saker, medan vänstern reserverat sitt förakt till frågor där vanligt folk tycker fel (som högern).

Själv önskar jag att alla kunde backa bort från de grövsta förenklingarna – även de i föregående stycke.

Bort från ”högern”, bort från ”vänstern”, bort från ”etablissemanget” och bort från ”folket”.

Oj! Betyder det att jag tar avstånd från alla sorters identitetspolitik också?

Nej. Kan du peka på en systematisk diskriminering av en grupp människor, säg kvinnor eller homosexuella, måste du rimligen kunna sluta upp bakom förenklingar av typen kvinnor eller homosexuella och driva opinion för att det ska rättas till. Det är också den hittills enda modell som verkligen levererat. (Bekväma exempel förstås, men attackerna mot identitetspolitiken brukar inte heller unna sig några gråzoner.)

Avslutningsvis: de som uppfattade min kolumn som en uppmaning att räkna in finansvärlden i begreppet ”etablissemanget” har tyvärr missat poängen. Jag vill att alla ska räknas ut. Tillsammans med begreppet.

 
______

Fotnot: Den där bilden där uppe kommer från lanseringen av George A Romeros Dawn of the dead (1978) och har absolut nästan ingenting med texten att göra. Den är bara fin.

Fotnot II: Jag tror att en person som Hanif Bali skulle ha lättare att se de stora farorna om det var en vänsterpopulistisk rörelse (med eller utan kommunistisk kärna) som samlade en femtedel av väljarkåren.

Fotnot III: Populismen är ingen definierad ideologi. Min definition är förankrad i holländska statsvetaren Cas Muddes forskning men innehåller även egna reflektioner.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar