Annons

Andrev Walden
För Sverige i rumtiden.

Annons
 

Varje flykting är en berättelse om ett liv

92-15

”Den största guldskrällen i modern tid ligger bara tre matcher bort”, skrev Simon Bank i söndags och det var väl först där det drabbade mig. Det är ju ofta så, att det som händer på fotbollsplanen inte är alldeles på riktigt förrän Simon Bank klätt det i ord. Det är då det sjunker in och kroppen får möjlighet att omvandla informationen till tredje gradens gåshud. När vår idrottsliga nationalskald skrivit en ballad om det. 

Efter 23 års formsvacka leder IFK Norrköping en allsvensk tabell med bara tre omgångar kvar.

Det betyder någonting för mig. Tydligen. Kanske mest för att jag växte upp där. I Norrköping. Jag har tillbringat hundratals timmar på “Parken”, mest som åskådare men även på pressläktaren och i omklädningsrummen när jag som ung sportjournalist trodde mig ha funnit livets slutdestination – en plats där man får betalt för att titta på IFK Norrköping.

Det hade jag inte. Och min febriga relation till laget har med åren monterats ner till ett slags streamat distansförhållande. Vi har slutat prata med varandra. Men det som händer nu väcker magasinerade känslor. Jag ringer mina gamla kolleger på en lokal sportredaktion och ventilerar. Vad är det som händer? Kan det hända i tre matcher till?

De har inga svar men deras ospädda dialekter är som ett mentalt fotbad. Man blir lugn.

Och jag frågar om de minns vilken siffra Janne Hellström hade på ryggen i början av 90-talet (för jag har upptäckt ett vackert sammanträffande som jag kanske tänker skriva om men jag saknar några detaljer). De är inte alldeles säkra så jag får numret till någon som borde veta.

“I IFK Norrköping har jag alltid haft nummer 11, det borde de veta”, säger Janne Hellström, 55.

Jag hoppades på 10 för det vackra sammanträffandets skull. Men det är fortfarande vackert.

Senast IFK Norrköping toppade en allsvensk tabell med bara tre omgångar kvar hette lagets skyttekung Janne Hellström. Han hade en magnifik mustasch och året var 1992.

Det var också då Sverige senast upplevde en flyktingvåg liknande den vi ser idag. 1992 sökte 84000 människor asyl i Sverige – bland dem en treårig pojke i en familj med bosniaker från den montenegrinska delen av Sandžakregionen, på flykt från ett kantrande Jugoslavien.

Nu är IFK Norrköping där igen, i serieledning med bara tre omgångar kvar. Och den där pojken som kom till Sverige just 1992, senast klubben var där, har blivit 192 centimeter lång och allsvensk skyttekung. Emir Kujović, det vackra sammanträffandet.

Jag har egentligen lite svårt för den här sortens dramaturgi – vi tar inte emot flyktingar för att de kan bli skyttekungar eller Europaparlamentariker utan för att de är människor – men det ÄR ett vackert sammanträffande och en påminnelse om att varje flykting är något mer än bara en volymdel. Att varje flykting är en berättelse om ett liv.

Och att historien andas och går igen.

1992 nåddes Sverige av en stor flyktingström (i mitten av maj passerade antalet 1000 om dagen), asylboenden sattes i brand (under 1992 utfördes totalt 52 attacker mot flyktingförläggningar) och rasisterna i riksdagen målade hotbilder: de är för många, de kan inte anpassa sig, vi har inte råd! (Och IFK Norrköping toppade en allsvensk tabell med tre omgångar kvar.)

Det skulle senare visa sig att de där hotbilderna inte stämde. (Och IFK Norrköping vann serien men tappade guldet i en vidrig liten slutspelsmodell som avvecklades året därpå.)

2015 har en ny stor flyktingström nått landets gränser, asylboenden sätts i brand och rasisterna i riksdagen målar ungefär samma hotbilder. Och även om parallellerna haltar en aning – flyktingströmmen 2015 är större (1992 års nivå lär passeras på söndag) och dagens parlamentariskt etablerade rasism är mycket farligare än det tidiga 90-talets salongsberusade populism – är det en intressant historisk båge som spänner mellan 1992 och 2015.

I det stora perspektivet är IFK Norrköpings tabellposition en banal markör på den där bågen, men man måste få unna sig små perspektiv i skuggan av Det stora allvaret.

Jag vet inte hur mycket Emir Kujović, IFK Norrköpings nummer 10, tänker på den där bågen. Eller om han ens har tid. Han har ju småbarn och – liksom de flesta andra människor som flydde Balkan och blev svenskar på 90-talet – ett jobb att sköta.

Just nu råkar jag bara vara väldigt intresserad av hur just den här svensken sköter sitt jobb. Och som tur är videoövervakas hans arbetsplats under de mest intensiva passen.

Jag kanske till och med hälsar på honom på jobbet innan säsongen är slut.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar