Andrev

Andrev

Andrev

Andrev Walden

Årets 30 hetaste filmer 2017

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-12-28 01:18  |  Lästid: 14 minuter
1

Det går inte så bra för verkligheten just nu men det finns fortfarande en filmvärld att bedöva sig med. Och trots min dokumenterade oförmåga att se guldkornen på avstånd – det var ju bara fem av titlarna i min prognos för de 25 hetaste filmerna 2016 som faktiskt höll måttet – fortsätter jag odla förväntningar. Här är de 30 hetaste filmerna 2017.

 

Uppdatering! Här är listan över 2018 års bästa filmer från Andrev Walden >

1 Alien: Covenant

Premiär 19 maj (USA).

aliencovenant

Vad händer: Besättningen på koloniskeppet Covenant tror att de hittat ett outforskat paradis men blir snart varse vilken franchise de landat i. Här finns minst en invånare – androiden David (Michael Fassbender) från den havererade Prometheusexpeditionen. Fassbender spelar även androiden Walter som anländer med Covenant. Ridley Scott har varit snål (och bitvis motsägelsefull) med ledtrådar till handlingen men har åtminstone lovat att filmen ska närma sig de stora frågorna, som ”ingenjörernas” biogenetiska agenda, och kanske till och med färdigställa bryggan mellan ramverkets första prequel, Prometheus (2012), och Alien (1979). Första postern levererades i alla fall med ett glasklart löfte om att HR Gigers ikoniska xenomorph nu är tillbaka – vilket i kronologin betyder att den debuterar här – medan Fassbender, i en intervju med BBC, varslat om kusliga hybrider (neomorpher) vilket läckta bilder från inspelningen vidimerat. Även Noomi Rapace och Guy Pearce återvänder i uppföljaren.

Trailerhöjdpunkt: Trailern är inte bra, den är överlastad och needy med explosioner och sex i duschen, men visst kittlar det på rätt sätt när ingenjörernas förlista(?) skepp tornar upp sig i sluttningen efter 1 minut och 19 sekunder.

Prognos: Jag tillhör den där minoriteten som älskade Prometheus ganska förbehållslöst och odlar således förväntningar igen. Men nu vill jag ha svar om monstrens evolution. Och gärna universums om möjligt. Orosmoment: Danny McBride. Man vill inte tänka på Kenny Powers när man försöker förlora sig i ödesmättad sci-fi-skräck. Tänker jag. Hoppas jag tänker fel.

 

2 Guardians of the Galaxy Vol. 2

Premiär 3 maj.

guardians

Vad händer: Tar sin början två månader efter första filmens slutuppgörelse men det är svårt att utvinna något slags handling ur första trailern. Det enda vi vet är att Peter Quill (eller Star-Lord som han helst kallas) och hans besättning ger sig av genom galaxen för att utforska Quills släktträd, slåss med enorma monster och lyssna på gamla blandband. De nya karaktärerna är inte mindre besynnerliga än de som etablerades i första filmen – den här gången möter vi bland andra Ego (Kurt Russell), en levande planet. Som eventuellt är Quills pappa. Det är komplicerat.

Trailerhöjdpunkt: Baby Groot (Vin Diesel). ”Trädet” som omkom i första filmens slutstrid men återuppstod som krukväxt i höjd med eftertexterna måste uppfostras på nytt. Av den muterade tvättbjörnen Rocket.

Prognos: Att Guardians of the galaxy var årets filmupplevelse 2014 bottnade kanske i de obefintliga förväntningarna, det var en skenbart “ofilmbar” saga och konceptet sci-fi-äventyr med humor såg olidligt ut på avstånd. Men den liknade ju ingenting annat. På rätt sätt. Och Chris Pratt har en svårt sympatisk antihjälteenergi vi inte sett sedan Harrison Fords genombrott 1977.

https://www.youtube.com/watch?v=Ctbx3Gt7-lI

3 Blade runner 2049

Premiär 6 oktober.

bladerunner2049b

Vad händer: Uppföljaren till en av filmhistoriens viktigaste sci-fi-filmer, Ridley Scotts Blade runner (1982), spelas nu äntligen in efter många år i development hell. Första filmen utspelar sig 2019 och även om USA kan förändras snabbt med Donald Trump vid rodret var det nog klokt att flytta uppföljaren 30 år framåt i tiden. Det nya manuset tar emellertid höjd för trumpismen: klimatet har havererat och allt som är blött i naturen – havet, regnet, snön – är giftigt. Men vi är kvar i Los Angeles och Harrison Ford är kvar i rollen som Rick Deckard. Det enda som i skrivande stund är känt om handlingen är att den till viss del kommer vävas kring den gamla frågeställningen om Deckard är människa eller android (trots att Ridley Scott en gång besvarade frågan). Och att bland andra Ryan Gosling, Jared Leto och Robin Wright gör Ford sällskap i dystopin.

Trailerhöjdpunkt: Älskar hur öppningsscenen mättats med visuella markörer för det universum vi ska återvända till – neon, rök och silhuetter i storstadsnatten – men höjdpunkten är nog ändå när vi får återse Deckards klassiska tjänstevapen, blastern vi pausade VHS-kassetter för att rita av på 1980-talet.

Prognos: Ridley Scott har delegerat regin till världens kanske just nu formstarkaste människa, Denis Villeneuve (Prisoners, Sicario, Arrival). Så det finns inga omedelbara skäl att tvivla.

 

4 Life

Premiär 24 mars.

life

Vad händer: Daniel Espinosa fortsätter att uppdatera gränsvärdena för vad man kan förvånas över att en svensk får göra i Hollywood. Och det är uppfriskande. Här regisserar svensken det finaste man kan regissera: sci-fi-thriller i rymden. Besättningen på internationella rymdstationen, ISS, får (av oklar anledning) hantera det första fyndet av liv utanför jordens atmosfär, en encellig organism från mars, och det blir glad stämning. Men tillvaron på rymdkontoret kantrar i höjd med en scen som för tankarna till Alien (1979). Vad som händer sen är i skrivande stund ännu föredömligt höljt i dunkel. Med Ryan Reynolds, Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson m fl. 

Trailerhöjdpunkt: Repliken som också skulle vara mänsklighetens höjdpunkt i verkligheten, “we’re looking at the first proof… of life beyond earth”.

Prognos: Filmen har de viktigaste beståndsdelarna – rymden, budgeten och de kompetenta skådespelarna. Även en eldkastare, att döma av en ögonblicksbild i trailern. Det ser lovande ut.

 

5 Star Wars: Episode VIII

Premiär 15 december.

starwars8

Vad händer: Filmen ska bryta mot franchisens spelbok och börja precis där förra filmen slutade (om du inte sett The Force Awakens utfärdas härmed spoilervarning): på den där klippan och det frusna ögonblicket mellan Rey (Daisy Ridley) och Luke Skywalker (Mark Hamill). Det är ungefär allt som är känt i skrivande stund. Jo, Benicio Del Toro ansluter som något slags skurk också. För den som är okänslig nog att undra hur den här filmen påverkas av Carrie Fishers plötsliga död (27 december 2016): inspelningarna avslutades redan i juli 2016.

Trailerhöjdpunkt: Finns ingen trailer än men jag spår att höjdpunkten blir när Mark Hamill tänder ljussabeln för första gången sen 1983.

Prognos: “JJ Abrams har räddat Star Wars från en vilsen far som vanvårdade sitt barn”, skrev jag själv efter The Force Awakens och delade ut högsta betyg. Det var inte bara en av årets bästa filmer 2015 (slagen endast av Sicario och Mad Max: Fury Road), det var förmodligen den bästa Star Wars-film som spelats in. Mycket tack vare den omedelbara dynamiken mellan de unga karaktärerna i berättelsens kärnhus: avhoppade stormtroopern Finn (John Boyega), skrotsamlande hjältematerialet Rey och den mörka sidans ännu lite valpigt ondskefulla frontfigur Kylo Ren (Adam Driver). Bara löftet om att få återse den trion räcker för mig. Orosmoment: geniet JJ Abrams har i vanlig ordning slutat på topp och lämnat över regin till Rian Johnson, som förutom Looper (2012) utmärkt sig som gästregissören bakom ett av de sämsta tv-serieavsnitten någonsin, Breaking Bad S03E10. Ja, det där med flugan i labbet.

 

Uppdatering! Här är listan över 2018 års bästa filmer från Andrev Walden >

 

6 The Square

Premiär i maj (Cannes), svensk premiär i augusti.

thesquare

Vad händer: Händelsekedjans början är förtöjd i ett personrån och lindas sedan kring en konstinstallation som ställer besvärande frågor om civilkurage och passivitet, så där som regissören Ruben Östlund tycker om att göra, medan utställningens konstnärliga ledare (Claes Bang) hamnar i ett mediedrev. Julian, konstnären bakom installationen (rutan känd från filmens titel), spelas av Dominic West (The Wire, The Affair) och karaktären är löst baserad på den påfrestande amerikanska neoexpressionisten Julian Schnabel (som med åren även regisserat en del filmer, bland annat Fjärilen i glaskupan från 2007). Marina Schiptjenko spelar museets chef, vars hund lär ha en viktig och vacker roll. Kritiskt begåvade Elisabeth Moss (Mad Men, Top of the lake) är reportern som ligger med Bangs karaktär för att sedan bli obekväm. Och motion capture-skådespelaren Terry Notary (bilden ovan) – som gjort tre Planet of the apes-filmer och spelar självaste King Kong i årets största monsterfilm Kong: Skull island (10 mars) – får här för en gångs skull agera utan CGI-kostym. Men fortfarande i rollen som apa. Fast människa. Det där klarnar nog framåt hösten.

Trailerhöjdpunkt: Finns ingen trailer än men Plattform Produktion är ganska generösa med rörligt (om än obegripligt) material från inspelningen på Instagram.

Prognos: Det är Ruben. Det brukar betyda någonting.

 

7 God particle (obekräftad titel)

Premiär 27 oktober.

Cloverfield3c

Vad händer: Otydligt. Som det ska vara när JJ Abrams lanserar en ny del av sitt Cloverfield-projekt, det där som hittills gett oss en utmärkt monsterfilm (Cloverfield) och stabil bunkerthriller (10 Cloverfield Lane). Klart är i alla fall att det rör sig om sci-fi-skräck där astronauter på en rymdstation (rimligen internationella rymdstationen ISS eftersom vi inte har några andra rymdstationer) hamnar i en ovanligt olustig situation när planeten de befinner sig i omloppsbana runt (jorden) plötsligt försvinner efter ett slarvigt planerat experiment i en partikelaccelerator.

Trailerhöjdpunkt: Finns i skrivande stund ingen trailer. Eller så finns det en trailer fast ingen har begripit att det är en trailer. Man vet aldrig med JJ Abrams.

Prognos: Synopsis borgar ändå för hisnande Twilight zone-skräck. Och ombord finns flera karismatiska skådespelare, som Daniel Brühl (Captain America: Civil war, 2016) och David Oyelowo, han som var Martin Luther King i Selma (2014). Regissören Julius Onah är en riskfaktor, detta är hans blott andra långfilm.

 

8 The Great wall

Premiär 17 februari.

thegreatwall

Vad händer: Den slarvigt dokumenterade sanningen om kinesiska muren. Som tydligen restes som en mänsklighetens sista utpost mot horder av monster. Som tur är hade kineserna precis uppfunnit två effektiva vapen: krut och kulturell appropriering. Matt Damon och Pedro Pascal (den sympatiska agenten från Netflixserien Narcos) ansluter från någonstans för att hålla stånd mot vad det nu är (det framgår inte riktigt).

Trailerhöjdpunkt: 1 minut och 17 sekunder in i trailern. När Matt Damon förpassar både Wilhelm Tell och Robin Hood till den popkulturella farmarligan genom att skjuta sex pilar på 1,2 sekunder. Mot en risskål som… you had to be there.

Prognos: Ambitiös historieförfalskning. Budgeten på 135 miljoner dollar gör det till den dyraste kinesiska filmen någonsin, men för pengarna har man bland annat förvandlat Matt Damon till ett slags bungyjumpande Legolas. Du begriper ju att det här måste ses.

 

9 Kong: Skull island

Premiär 10 mars.

kingkong2

Vad händer: Tungt bestyckad reboot av King Kong som inte har någonting alls att göra med Peter Jacksons King Kong (2005). Andra filmen i Legendary Entertainments Godzilla-Kong-franchise som började med Gareth Edwards Godzilla (2014) – vilket för publiken kanske mest märks på gorillans storlek, Jacksons apa var blott åtta meter hög medan den här är över 30 meter. Hur som helst, en expedition beger sig till en avlägsen ö i Stilla havet för att råka illa ut. Samuel L Jackson mullrar ödesmättade repliker och John Goodman vet något som ingen annan vet. Brie Larson, som vann en oscarsstatyett för sin oerhörda insats i Room (2015) och Tom Hiddleston, den ljuvligt sluga asaguden Loke i en rad Marvelfilmer, är civilklädda ledare för expeditionen. Trailern, där soldaterna eldar omgivningarna med eldkastare och kör öppna Huey-helikoptrar över djungeln, för tankarna till Vietnamkriget och filmen har också delvis spelats in i Vietnam.

Trailerhöjdpunkt: Den där sagolikt stora och mossbeväxta vattenbuffeln som dyker upp efter 1 minut och 54 sekunder i andra internationella trailern (nedan) skär liksom mot resten av monsterfaunan på ett kittlande sätt. Som något ur Den oändliga historien (1984). 

Prognos: Allt pekar på att det här är en helt onödig film som måste ses.

 

10 A cure for wellness

Premiär 17 februari.

cure3

Vad händer: Gore Verbinski regisserar ett eget manus för första gången sedan Rango (2011) och ut kommer en provocerande snygg mysrysare i helkaklad spamiljö. En ambitiös mellanchef (Dane DeHaan) åker till schweiziska alperna för att hämta hem företagets VD från en avlägsen kurort men allt står… wait for it… inte rätt till. Kroppar i flyttankar, varslande barnteckningar och horder av lyktbärande kvinnor i vita kåpor.

Trailerhöjdpunkt: Jag hoppas innerligt att scenen där DeHaans spabadande kropp sjunker ner i ett undervattenssnår av levande ålar är en drömsekvens, alternativet är för obehagligt. Men en höjdpunkt är det i alla fall.

Prognos: Så här skulle film se ut om Wes Anderson saknade livsglädje. Så det blir i sämsta fall en (ovanligt deprimerande) fest för ögat.

 

11 The dark tower

Premiär 28 juli.

thedarktower

Idris Elba som revolvermannen Roland Deschain i ett slags uppföljare till Stephen Kings åtta volymer långa romansvit. Med Matthew McConaughey i rollen som mannen i svart. Ni som läst böckerna begriper det där, ni som inte gjort det begriper ändå att kuslig westerfantasy är en fungerande genre eftersom ni sett Westworld och rimligen behöver någonting att tröstäta i väntan på säsong 2.

 

12 Borg/McEnroe

Premiär 15 september.

borgvsmcenroe

Tennisens svar på Batman vs Superman. Ett dramatiserat dokument kring rivaliteten mellan Björn Borg (Sverrir Gudnason) och John McEnroe (Shia LaBeouf) som kulminerade i Wimbledonfinalen 1980. LaBeouf har i möten med pressen visat uppfriskande tecken på method acting-störningar. Manus av Ronnie Sandahl (Svenskjävel), regi av dansken Janus Metz Pedersen. Fortfarande ingen trailer men första pressbilden (ovan) kan man stirra på rätt länge utan att bli uttråkad.

 

13 Dunkirk

Premiär 19 juli.

dunkirk

Eftersom regissören Christopher Nolan aldrig misslyckas borde jag odla höga förväntningar på den här mastodontiga krigsfilmen men trailern är tråkig. Det finns inget annat sätt att säga det. Man får känslan av att Nolan – ställd inför uppgiften att dramatisera verkliga och d e f i n i e r a n d e händelser – liksom spielbergifierat sig själv på fel sätt. Men det kan naturligtvis inte stämma. TRAILER

 

14 A ghost story

Premiär 22 januari (Sundance).

ghoststory

Det kommer aldrig finnas tillräckligt med Casey Affleck för att tillgodose det rekommenderade årsintaget av Casey Affleck men första dosen når marknaden redan i januari, dock för ett begränsad publik på Sundancefestivalen. En historia om ett spöke och huset han hemsöker. Rooney Mara och Will Oldham är också med. Ja, du läste rätt: Will ”I see a darkness” Oldham.

 

15 Hidden figures

Premiär 24 februari.

hidden

Om inte Donald Trumps kabinett plötsligt sätter stopp för premiären i något slags vit identitetspolitisk panik kommer fysikern och matematikern bakom månlandningen 1969 äntligen få sitt slutgiltiga erkännande – en Hollywoodfilm. Den svarta vetenskapskvinnan Katherine Johnson (Taraji P Henson) räknade ut färdbanorna som gav USA segern i mänsklighetens viktigaste kapprustning hittills. Box office-garderad med Kevin Costner och Kirsten Dunst. TRAILER

 

16 Split

Premiär 20 januari.

split2

23 personer kidnappar tre flickor och låser in dem. De 23 personerna lever emellertid i en och samma kropp, tillhörande Kevin (James McAvoy). Och någonstans på botten av hans personlighetskluvna inre stryker en 24:e karaktär omkring i väntan på att släppas ut: “the beast”. M Night Shyamalan har fortfarande inte lyckats med någonting efter Lady in the water (2006) men jag vägrar sluta tro att han kan återfödas som regissör. Den här psykologiska thrillern har lanserats som en tematisk uppföljare till Unbreakable (2000) men det behöver inte betyda mer än att Shyamalan vill förankra marknadsföringen i en tid då han var relevant. TRAILER

 

17 Logan

Premiär 3 mars.

logan

X-Men möter The Road. Det är framtiden, mutanterna är så gott som utrotade men Logan (Hugh Jackman), eller Wolverine som vi kallar honom när knivarna är ute, finner sig plötsligt i fadersrollen till ett barn med samma förmågor. Boyd Holbrook (agenten Steve Murphy i Netflix-serien Narcos) är skurken och Stephen Merchant spelar den ålderstigna versionen av Caliban, ni vet han som sålde nödvändigheter i en källare i X-Men: Apocalypse (2016). TRAILER

 

18 Downsizing

Premiär 22 december.

Alexander Payne (About Schmidt, Sideways) regisserar en komiskt kompetent ensemble med bland andra Kristen Wiig, Matt Damon, Christoph Waltz och Alec Baldwin utifrån ett eget manus han ruvat på i nästan tio år. Om en man som av praktiska skäl krymper sig själv till 10 centimeter.

 

19 Ghost in the shell

Premiär 31 mars.

ghost

Masamune Shirows klassiska mangaserie har mynnat ut i det mesta som kan säljas för pengar och nu även en spelfilm med Scarlett Johansson i rollen som Major, poliskvinnan som är till hälften maskin och kan dyka utmed skyskrapor i slow motion och springa på väggarna i slow motion och vara sällsam i slow motion. Allt är supersnyggt och förmodligen inte alls engagerande. Men som sagt supersnyggt. TRAILER

 

20 Wonder woman

Premiär 2 juni.

wonderwoman

Hon har redan siktats i Batman v Superman men den här filmen utspelar sig 100 år tidigare och amazonkvinnan Diana (Gal Gadot) är lite vilsen och naiv, som man är när man fortfarande inte räddat världen en enda gång. Men det är alltså här hon bestämmer sig för att göra det när en amerikansk stridspilot (Chris Pine) sköljs iland på hennes fiktiva ö Themyscira och berättar om första världskriget. TRAILER

 

 

21 War for the planet of the apes

Premiär 14 juli.

apes2

Woody Harrelsson har castats som apmassmördande befäl i människolägret medan Steve Zahn (Treme, Dallas Buyers Club) ansluter till aporna. Striderna mellan arterna rasar vidare och allting pekar mot en för evolutionen avgörande mano a mono mellan Harrelson och Andy Serkis, som naturligtvis återvänder i rollen som Caesar. TRAILER

 

22 Thor: Ragnarok

Premiär 3 november.

thor

Dr Strange (Benedict Cumberbatch) och Hulk (Mark Ruffalo) kliver in i Thors ramverk som redan innehåller den bedårande skurken Loke (Tom Hiddleston). Vilket borde kompensera för Chris Hemsworths oförmåga att engagera publiken i rollen som Thor. TEASER

 

23 Valerian and the city of a thousand planets

Premiär 21 juli.

valerian

Regissören Luc Besson tappade relevansen för länge sen men rymden är ändå rymden. Baserat på fransk tecknad serie med många fantasifulla varelser och det finns indikationer på att filmen kan ha en själ – rekryteringen av karismatiska skådespelaren Dane DeHaan (In treatment) borde i alla fall berika projektet. Liksom det besynnerliga birollsgalleriet med Rihanna, Ethan Hawke och Rutger Hauer. TRAILER

 

24 Det

Premiär 8 september.

it

Det finns en risk att nyinspelningen av Det (1990) mest mynnar ut i en platt och sorglig påminnelse om versionen som aldrig blev – regissören Cary Fukunagas okonventionella, sadistiska och mörka utkast ratades ju av New Line Cinema som befarade att standardpubliken inte skulle finna sig i hans sadistiska avgrund. Jag ger förstås Andrés Muschiettis version av Stephen Kings kusliga klassiker en chans, men mest för att få se Bill Skarsgård i rollen som clownen Pennywise (även om första bilderna mest stärker misstänksamheten mot det här projektet).

 

25 Justice league

Premiär 17 november.

justice

DC Comics allstar-universum fick en tung och oengagerade start med Suicide Squad och Batman v Superman och Zack Snyder jobbar i uppförsbacke nu. Ska Justice League med Superman (Henry Cavill), Batman (Ben Affleck), Wonder Woman (Gal Gadot), Aquaman (Jason Momoa), Cyborg (Ray Fisher) och Flash (Ezra Miller) vända utvecklingen? Har inga förväntningar, bara förhoppningar.

 

26 World war Z 2

Premiär 9 juni.

Premiärdatumet ovan betyder nästan ingenting. Projektet är planerat att mynna ut i en biopremiär 2017 men regissören Juan Antonio Bayona har hoppat av och i nuläget finns det ingen ersättare (även om det ryktas om David Fincher). Det finns egentligen bara ett manus och en Brad Pitt. Men första filmen var Pitts mest inkomstbringande någonsin så uppföljaren lär bli av och när den får klartecken kan det gå snabbt, som med första filmen. Och skulle den till äventyrs ha premiär 2017 tillhör den årets absoluta måsten.

 

27 T2 Trainspotting

Premiär 3 februari.

t2

Danny Boyle återförenar originalbesättningen från en av förra århundradets mest uppfinningsrika filmer. Trailern ger nostalgisk knut i magen men det är svårt att urskilja någonting oväntat. Renton, Begbie, Sick Boy och Spud lär inte välta samtiden den här gången. TRAILER

 

28 The Circle

Premiär 28 april.

thecircle

Stjärnspäckad sci-fi-thriller om en nyutexaminerad ingenjör (Emma Watson) som blir anställd hos ett globalt internetföretag (Google) (fast The Circle) (så att säga) och allt går bra och sen går det inte så bra och sen går det eventuellt bra till sist ändå. Baserad på Dave Eggers roman från 2013. TRAILER

 

29 The Solutrean

Premiär 15 september.

Hisspitchen “a story of survival set 20,000 years ago during the last ice age” är rolig eftersom historier om överlevnad rimligen var det enda människor ägnade sig åt vid den här tiden. Men någon måste renovera konceptet förhistorisk film efter Roland Emmerichs sänke 10,000 BC (2008) och regissören Albert Hughes (The Book of Eli) tänker försöka. Med Kodi Smit-McPhee (The Road) och svenske indrivar-auran Jens Hultén. I bästa fall blir det en ny Apocalypto (2006). Förmodligen inte.

 

30 Darkest hour

Premiär 24 november (USA).

churchill

Gary Oldman är Winston Churchill. Allvarligt, kolla på bilden. ÄR.

Uppdatering! Här är listan över 2018 års bästa filmer från Andrev Walden >

Här kan du läsa allt om de senaste filmerna, nyaste trailers och om de hetaste skådespelarna just nu >

Här kan du läsa om de bästa tv-serierna just nu, nya trailers och kommande premiärer >

 

Och till sist, som traditionen bjuder, årets minst efterlängtade film:

 

John Wick: Chapter 2

Premiär 10 februari.

johnwick2

Jag har ingenting emot första filmen. Jag har inte ens sett den. Jag är bara väldigt provocerad av att trailern till uppföljaren inleds med orden “the man, the myth, the legend”. En film som lanseras med en ingress från sportsidorna i en nedlagd lokaltidning har liksom gett upp redan innan premiären. TRAILER

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-01-03 11:48

En perfekt film

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-11-25 12:57  |  Lästid: 4 minuter

arrival3

ARRIVAL

Regi: Denis Villeneuve | Betyg: ★★★★★

 

Den filmgenre jag tycker bäst om kan inte isoleras i ett ord, men om jag får en mening på mig hamnar vi ungefär här: dyr science fiction som tar sig själv på allvar och gör lagom ambitiösa anspråk på de stora frågorna. Arrival (2 december) var en perfekt match med min populärkulturella dejtingprofil och vi skulle också bli lyckliga tillsammans.

Att Denis Villeneuve (Prisoners, Sicario) är världens formstarkaste regissör bidrog väl också till fjädringen i steget på väg till pressvisningen, liksom att kontakt med civilisationer bortom vårt eget solsystem är det mest kittlande ämne jag kan föreställa mig.

Arrival är först och främst en ovanligt sannolik skildring av vad som skulle hända om vardagens kritiska vardaglighet en morgon bröts av farkoster från en främmande civilisation. Händelserna som förändrar världen (tänk 9/11) föregås ju sällan av några bibliska stormar, de händer liksom bara. Som plötsliga bristningar i vanligheten. Villeneuve och filmfotografen Bradford Young (Selma, A most violent year) ville fånga det där och formulerade ett enkelt visuellt manifest till filmens bildspråk: ”…like this was [something] happening on a bad tuesday morning, like when you were a kid on the school bus on a rainy day and you’d dream while looking out the window at the clouds”.

Plötsligt hovrar de bara där, som enorma lakritsbåtar strax ovanför jordytan.

Och för en gångs skull har utomjordingarna inte fått någon som helst förhandsinformation om symbolvärdet i genrens obligatoriska tätorter, som Washington och Paris, utan parkerar på tolv slumpvis utvalda platser kring planeten.

arrival4

Eftersom det här är en film som tar sin premiss på fullt allvar är det omedelbara problemet kommunikationen. Dels mellan världens krishanterande supermakter, dels (eller framför allt) mellan människorna och besökarna. När två livsformer har var sin evolution bakom sig är det ju svårt att ens veta hur den andra kommunicerar. Samtalet börjar liksom på noll. Eller faktiskt inte där heller för hur ska parterna komma överens om vad en nolla är? Var börjar man?

Finns det en mun?

(Den här problematiken har DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther skrivit en matnyttig text om, förankrad i just Arrival. Jag rekommenderar den.)

Armén rekryterar lingvisten Dr Louise Banks (Amy Adams). Som förresten bär på en avgrundsdjup sorg, hon har förlorat någon hon älskar. Vän av existentiell sci-fi-ordning kanske ryggar inför det nötta greppet medan vän av Villeneuve minns att den begåvade kanadensaren inte intresserar sig för manus med berättartekniska accessoarer eller kulturell återvinning. Villeneuve är ingen förvaltare, han är en uppfinnare. Han gör nya filmer. Och kompletta filmer. Allt faller på plats. Som vanligt i Villeneuves verkstad.

arrival1

Det betyder inte att det saknas likheter med andra filmer i genren, den där som jag inte kunde isolera i ett enda ord.

Arrival är ett yngre syskon till Interstellar (2014) – Villeneuve krävde till och med omarbetning av manus efter att han sett Christopher Nolans odyssé och jagat upp sig över vissa likheter – men det är tydligt att de inte har samma pappa. Jag kan inte gå in på vad som omarbetades utan att riskera spoilers men manuset skalades i alla fall ner och styrdes tillbaka mot kärnan i Ted Chiangs novell Story of your life, som filmen är baserad på. Och med facit i hand kan jag bedyra att den resan bara förädlade Arrival. Som är en bättre film.

För medan Interstellar var en lätt framtung och feldoserad historia som förtjänade ★★★★★ trots sina brister är Arrival komplett. Liksom perfekt.

Du kanske noterat min ovilja att närma mig själva filmen i den här texten. Jag vill inte. Du vet redan för mycket. (Men en liten banbrytande detalj jag inte kan låta bli att nämna är hur filmen förhåller sig till det nya mediaklimatet där hetsande alternativmedier inte bara skymtar som ett slags samtidsförankrande element utan också ger avtryck i handlingen. Precis som i verkligheten.)

arrival2

Som representant för den marginaliserade gruppen biobesökare som bryr sig mycket om astrofysik blir jag förstås lite stressad av att filmens astrofysiker Ian Donnelly (Jeremy Renner), inte får utrymme att fundera över besökarnas materialval och energikällor – men jag finner mig i det. För det här är en film som verkligen bestämt sig för vad den handlar om. Och det vill jag som sagt inte närma mig men se till att du har någon att prata med efteråt. Någon som också sett filmen.

There will be tears.

 

Fotnot: Denis Villeneuve regisserar i skrivande stund Blade Runner 2049 (oktober 2017), uppföljaren till en av filmhistoriens viktigaste sci-fi-filmer, Ridley Scotts Blade Runner (1982). Skriver mer om detta i min traditionella genomgång av det kommande årets 25 hetaste filmer (för vuxna barn) i Cafés januarinummer.

Dela på Facebook
Tweeta

Populismen söndrar

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-11-22 22:25  |  Lästid: 4 minuter

 

dotd78

”Plötsligt talar alla om helvetes­gapet. Det där mellan eliten och verklighetens folk.” Skrev jag i en kolumn i helgen och varnade för att moderater och socialdemokrater är på väg att bekräfta en färdig­paketerad dramaturgi där radikalhögern ­redan delat ut rollerna. Och i anslutning till den där kolumnen twittrade jag:

”Politisk retorik som lutar sig mot en uppdelning av samhället i *eliten* och *folket* är, oavsett definitioner, söndrande. Det är populism.”

Det där öppnade ju för en del angrepp. Från både höger och vänster. Roligast hade moderata riksdagsmannen Hanif Bali som slog fast att ”Aftonbladet kultur stämplar marxister, sossar, Franska revolutionärer, Nelson Mandela, rösträttsivrare o feminister som söndrande populister”.

Nu skriver jag inte för Aftonbladet kultur men i övrigt håller sig Bali till Twitters oskrivna gränsvärden för behändiga missförstånd. Och jag får kanske skylla mig själv som publicerade ingressen till ett resonemang jag inte hade tid att avsluta.

Nu sover barnen.

 

Vad är populism? Förenkling, skulle många svara. Och det är väl därför populism anses vara lite fult. Ingen vill medge att hen förenklar, inte i politiken i alla fall. Ingen kallar sig populist.

(Det finns andra områden där förenkling inte är lika laddat men då brukar man välja förledet populär-, eller bara pop-, som i popmusik eller populärvetenskap.)

Men populism är mer än förenkling. Det är en dramaturgi.

Populismens kärna är uppdelningen av medborgarna i två läger: folket och etablissemanget. Den uppdelningen behöver inte vara falsk men i den populistiska dramaturgin finns också ingångsvärdet att folket är rent och oförstört, en homogen grupp utan inbördes motsättningar och den delade superkraften SUNT FÖRNUFT. Det sunda förnuftet är överordnat kunskap och fakta, det är ett slags magisk klarsyn.

I det andra lägret finns etablissemanget, en korrumperad och sammansvuren minoritet som är överens om allt och göder varandra. Och vars värderingar är konstruerade. Eliten har tappat kontakten med både folket och maggropen, där det sunda förnuftet bor.

 

Populismen behöver inte vara kopplad till någon redovisad ideologi, tvärtom får den gärna vara skenbart opolitisk (vilket den naturligtvis sällan är i praktiken).

Det är inte riktigt rätt att kalla Sverigedemokraterna populister för oavsett vilken etikett du sätter på deras ideologi – en infekterad fråga vi kan unna oss att ducka för här – är SD precis som sina östeuropeiska systerpartier en djupt ideologisk rörelse, åtminstone i kärnan. Mycket djupare än till exempel norska Fremskrittspartiet, vilket är en av flera förklaringar till att de etablerade svenska riksdagspartierna grävde värn på högerflanken medan Erna Solbergs Høyre rullade ut mattan så fort man fick chansen.

När Ny Demokrati febrade mot lapplisor och invandrare som odlar potatis i parketten var det ganska typisk (höger)populism, man paketerade om sunt förnuft (ilska, rädslor och mytbildning) till en politisk rörelse med nästan obefintlig intellektuell verksamhet i själva kärnhuset.

SD är snarare en djupt ideologiskt rörelse som använder populistiska verktyg. Och det viktigaste verktyget är idén om det där glappet mellan två homogena grupperingar; etablissemanget och verklighetens folk. Och inkodat i den berättelsen finns nu ett etablissemang som delar något slags vänstervriden och konstruerad värdegrund och gärna poserar med den, medan verklighetens folk är en kuvad majoritet där alla delar samma kultur och oro över saker som brukar avsluta meningen “folk i det här landet är trötta på…”

 

Något slags glapp finns naturligtvis, även om det inte löper mellan två homogena grupperingar och knappast är den ohyggliga avgrund som SD och de ”alternativa medierna” målat upp.

Men nu när stirriga moderater och socialdemokrater ska lägga nät i glappet löper man stor risk att vidimera den radikala högerns färdigpaketerade beskrivning av både glappet och grupperingarna.

Och det är det som oroar mig. Att den populistiska berättelsen ska sätta sig. I värsta fall med inslag av ”sverigevännernas” ideologiska resårbotten (som jag alltså unnar mig att inte peta i nu).

Populism söndrar. Populism underminerar förtroendet för institutionerna och göder politikerförakt. Populismen är ett drivhus för mytbildning och lögner.

Om man verkligen tror på att systemet behöver söndras – vilket SD rimligen gör då det inte finns någon annan väg upp för en omodern och intellektuellt isolerad rörelse (if you’re stuck low, break the system) – så är man naturligtvis fri att söndra, att göda bilden av ett homogent etablissemang och ett homogent folk, stående på var sin sida om avgrunden.

Och jag tror att de flesta kan räkna upp åtminstone några system, både ur historien och samtiden, där målet faktiskt motiverar söndring. Men jag har svårt att tänka mig att moderaten eller socialdemokraten skulle nämna det svenska samhället i nuvarande skick. Egentligen.

(Eller så har jag underskattat de revolutionära underströmmarna i landets två potentiella regeringsbildande partier.)

 

Något förenklat kan man väl säga att högern historiskt haft ett ansträngt förhållande till vanligt folk, den där ”pöbeln” som inte förstår sig på viktiga saker, medan vänstern reserverat sitt förakt till frågor där vanligt folk tycker fel (som högern).

Själv önskar jag att alla kunde backa bort från de grövsta förenklingarna – även de i föregående stycke.

Bort från ”högern”, bort från ”vänstern”, bort från ”etablissemanget” och bort från ”folket”.

Oj! Betyder det att jag tar avstånd från alla sorters identitetspolitik också?

Nej. Kan du peka på en systematisk diskriminering av en grupp människor, säg kvinnor eller homosexuella, måste du rimligen kunna sluta upp bakom förenklingar av typen kvinnor eller homosexuella och driva opinion för att det ska rättas till. Det är också den hittills enda modell som verkligen levererat. (Bekväma exempel förstås, men attackerna mot identitetspolitiken brukar inte heller unna sig några gråzoner.)

Avslutningsvis: de som uppfattade min kolumn som en uppmaning att räkna in finansvärlden i begreppet ”etablissemanget” har tyvärr missat poängen. Jag vill att alla ska räknas ut. Tillsammans med begreppet.

 
______

Fotnot: Den där bilden där uppe kommer från lanseringen av George A Romeros Dawn of the dead (1978) och har absolut nästan ingenting med texten att göra. Den är bara fin.

Fotnot II: Jag tror att en person som Hanif Bali skulle ha lättare att se de stora farorna om det var en vänsterpopulistisk rörelse (med eller utan kommunistisk kärna) som samlade en femtedel av väljarkåren.

Fotnot III: Populismen är ingen definierad ideologi. Min definition är förankrad i holländska statsvetaren Cas Muddes forskning men innehåller även egna reflektioner.

Dela på Facebook
Tweeta

Två år gammalt manspread-rekord hotat

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-08-23 10:06  |  Lästid: 3 minuter

Med flera rekordförsök på kort tid har den svenska manspread-scenen satts i gungning och med hänsyn till den plötsliga osäkerheten kommer här en kort sammanfattning av förbundets utredning.

manspread

Efter steg-för-steg-guiden till full manspread (oktober 2015) har många hört av sig för att nominera utmanare till Daniel Nannskogs 141° grader från VM i Brasilien 2014 – den då största manspread som uppmätts i en tv-soffa. De flesta har kunnat avfärdas med ögonmått, vilket kan låta oproffesionellt men bara för den som inte bär Nannskogs rekordnotering på näthinnan.

nannskog

Det finns egentligen bara två utmanare som motiverat särskild granskning. Den första nominerades i juni 2016.

Förbundets utlåtande: Zlatan Ibrahimovic utnyttjar sin räckvidd effektivt och lutningen i linjen som formuleras av första till tredje ländkotan är i det närmaste perfekt (35°). Notera också hur han ramar in det framskjutna könet med en öppnande fingerblomma. Det råder inga tvivel om att Ibrahimovis manspread är fackmannamässigt utförd. Regelverket kräver emellertid en spelplan där komfortzoner kan kränkas och Ibrahimovic saknar helt bemanning att rikta manspreaden mot. Han är enkelt uttryckt ensam i möbeln och bygger således ett härskartekniskt luftslott. Mätningar har ändå utförts för att avgöra om det kan röra sig om ett inofficiellt rekord satt på träning. zlatan Nej. Den andra utmanaren, nominerad i gryningen den 21 augusti 2016, är mer intressant.  

Förbundets utlåtande: Patrik Sjöbergs manspread är förvisso lätt överstyrd – den forcerade lutningen i ryggraden gör att han tappar härskarteknisk höjd och tangerar auran hos en trött tonåring. Dessutom skyms sikten när han slarvar med händerna i landningen men ljumskvinkeln är oerhörd. Sjöberg dominerar TV4-studion som en mänsklig passare och skapar ett slags gravitationsbrunn som kröker rumtiden mellan honom själv och Jessica Almenäs – ett på pappret betryggande avstånd äts bokstavligen upp av Sjöbergs patriarkala energi. Materialvalet imponerar också då den kritiskt tajta jeansbyxan skapar en minimal legering mellan könet och omvärlden.

Detta är att betrakta som ett regelrätt rekordförsök men…

sjoberg

…rekordet från 2014 står sig med minsta möjliga marginal.

 

Fotnot: 1° ligger inom mjukvarans felmarginal och noteringen från VM 2014 har redan tidigare ifrågasatts i den konspirationsteoretiska miljön. Mästarnas mästare-producenten Anders Wistbacka är en profil som skänkt skeptikerna legitimitet då han vid åtminstone två tillfällen underminerat dokumentationen med påståenden om att bildens högerkant är lätt förvrängd – vilket man ska kunna se på glaset som står parkerat i höjd med Nannskogs skrev. Han hänvisar till en parallell utredning inom SVT men kritiken har än så länge bara framförts muntligt och ingen officiell protest har lämnats in.

Fotnot 2: Allt i fotnot 1 är sant.

Fotnot 3: Det rörliga referensmaterialet från originalsändningen 2014 lär ha försvunnit från SVT:s arkiv (en omständighet som knappast försvagat den konspirationsteoretiska linjen) och det bästa vore väl om vi fick se en professionellt dömd titelmatch mellan Nannskog och Sjöberg innan årets slut. Om Nannskog ställer upp, vill säga. Under fotbolls-EM 2016 fick vi indikationer på att SVT-profilen dragit sig tillbaka från den svenska manspread-scenen och källor inom produktionen vidimerar detta scenario med vittnesmål om en plötslig underkroppsmedvetenhet från Nannskogs sida.

 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-08-23 11:26

Ygeman: ”Det finns en berättelse som både IS och SD vill att vi ska spela in i”

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-07-06 10:50  |  Lästid: 12 minuter

ygeman

Jag åkte till Rosenbad och utmanade svenska mästaren i lugnande aura på en lugnande aura-battle. Men vi pratade också. Om breda män, IS-tomtar, SD-tomtar, House of cards, grejer, andra grejer. Stretcha scrollfingret för nu är den äntligen här: den lite för långa intervjun med Anders Ygeman!

 

”Vi pratar om invandringen varje dag, det finns fan ingen mer överdiskuterad fråga.”

 

Gjorde ni en säkerhetskontroll på mig innan jag kom hit?

– Haha nej vi håller inte på med sånt.

(Ygemans pressekreterare inflikar att de visst håller på med sånt men att det inte fanns några omedelbara skäl att misstänka Café.)

Café känns inte som en grogrund för extremism?

– Nä.

Du verkar inte alls vara rädd för journalister?

– Brukar folk vara rädda för journalister?

Jag tror det. Min aura kanske inte är så skrämmande men när vi svärmar vid presskonferenser och så… Du verkar väldigt trygg med journalister, är det för att din pappa var journalist?

– Det har säkert spelat in. Det är ju en risk för den som granskas av media att man projicerar rädsla, hat eller ondska på journalister. Och det är säkert svårare att drabbas av det där när man vuxit upp i ett hem där media hela tiden varit närvarande. Sen har jag ju suttit i riksdagen sen Hedenhös också och träffat väldigt många journalister.

– Rollen i opposition är ju också mycket att söka media, man kan nästan riva ett hus eller kräva någons avgång utan att någon bryr sig. Fråga de som sitter i opposition nu hur kul det är. Man får väldigt lite utrymme.

Det gäller emellertid inte dig just nu. Det här begreppet Ygemania…

– Argh.

Det låter lite som ett arkadspel från tidigt 80-tal!

– Ja! Jag älskar i och för sig arkadspel från tidiga 80-talet så jag skulle ha lättare för det tror jag. När jag var barn åkte vi till västkusten på somrarna, pappa är ju därifrån, och då var mitt krav alltid att vi skulle stanna vid en vägkrog där de hade arkadspel.

Men det här begreppet Ygemania…

– Argh.

…är det bara behagligt eller blir du lite generad?

– Jag blir lite generad. Det finns ju både beröm och ironi där. Det är jättesvårt att förhålla sig till.

Vill du lite att det ska lägga sig?

– Bra fråga. Man måste förstå att allt beröm kan vändas till motsatsen. Tar man åt sig för mycket går det åt helvete. Direkt. Man är inte så bra som de säger att man är när det går bra, och inte så dålig som de säger att man är när det går dåligt.

 

”Det händer ju massor av saker som man tidigare slapp veta.”

 

Överraskade du dig själv under den här vintern vi har bakom oss?

– Snarare så att vintern överraskade mig. Det är klart att jag ställts inför många, lätt surrealistiska situationer som man inte kan förvänta sig. En hel del som inte varit med i media och aldrig kommer att vara med i media. Som ansvarig för krisberedskap, kontraspionage och antiterrorism… det händer ju massor av saker som man tidigare slapp veta. Det har varit en märklig upplevelse som ställt krav på att man lär sig slappna av.

De där situationerna vill man ju genast veta mer om men…

– Men.

En av papporna på dagis är med i insatsstyrkan och han får ju inte heller säga någonting men ibland kan man liksom läsa av säkerhetsläget i landet genom att studera hans ansikte på morgonen.

– Haha jag förstår precis.

Är det sant att du aldrig tappar humöret?

– Nej det är inte sant. Däremot är det jävligt sällan. Jag tror att jag kan räkna det på ena handens fingrar i alla fall.

I ett större perspektiv, kan du också se ett problem i detta att vi i oroliga tider dras till breda män?

– Ja ja. Peter Hultqvist (försvarsministern, min anm.) har fått en massa positivt, jag har fått en massa positivt, alldeles för få har berömt de kvinnor i regeringen som gör ett skitbra jobb. Nu ska jag använda ett överbelastat ord men i det där narrativet, krisnarrativet, finns det en bred man som tar ansvar. Det ligger i vår förståelse av hur det ska gå till.

Det kan ju också öppna för farliga krafter som har manskulten inbyggda i sig?

– Ja det var ju inte så många kvinnor som hade vit skjorta och instoppad grön slips i Borlänge 1 maj.

(Ygeman syftar på Nordiska motståndsrörelsens demonstrationståg.)

 

”Hur kommer det sig att vi i första hand ser Zidane som fotbollsspelare och inte muslim?”

 

Jag sprang på en bekant häromdagen, Moa Berglöf, som var talskrivare åt Fredrik Reinfeldt när han satt vid makten.

– Jag vet vem det är! Vi har twittrat lite.

Jag passade på att be henne om en fråga till dig och då sa hon: fråga vilket ansvar han tycker att han själv har för att driva opinion snarare än att bara följa den? Tycker han ens att det är politik, områdena han ansvarar för?

– Intelligent fråga. Jag tycker att jag har ett stort ansvar för det. Det finns ju drag av opolitisk verktygslåda i min roll, krisberedskap och sånt som alla ställer upp på, men jag tycker också att jag i delar verkligen har drivit opinion och fört politik framåt.

Mhm.

– Jag tycker ett exempel på det är hur jag har diskuterat kring islam. I båda talen på Folk och försvar i Sälen har jag ställt frågan: om man ska få en rättvisande bild av muslimer, borde man gå till ett kafé eller till en moské? En formulering jag snott av journalisten Niklas Orrenius. Och jag menar att man ska gå till ett kafé för alternativet är lika korkat som att försöka förstå kristna, i den breda bemärkelsen, genom att gå till pingstförsamlingen.

Det här låter som politik, fortsätt!

– Hur kommer det sig att vi i första hand ser Zinedine Zidane som fotbollsspelare och inte som muslim, medan vi gärna ser en terrorist eller en brottsling som muslim. Malala Yousafzai fick Nobels fredspris, djupt troende, men hon får aldrig spegla islam eller muslimer. Det finns en berättelse, eller ett narrativ om jag ska använda det skitordet igen, som både IS och SD och de här tomtarna i Borlänge vill att vi ska spela in i, där vi göder motsättningarna och bilden av att vi är helt olika varandra. Och det gynnar IS för de säger “vi kan inte leva med de här kristna, vi ska ha ett kalifat” och det gynnar SD för de säger “vi kan inte ha de här konstiga muslimerna för de bara spränger bomber”. Om man verkligen ska hårdra det handlar det om två världsbilder som göder varandra.

Förhållandevis smala miljöer som får väldigt stort utrymme?

– Preciiis. Det har jag försökt peka på i mina tal och det tycker jag är ett sätt att driva opinion.

En profilfråga för dig i Riksdagen var mördarsniglar, hur har det gått med det?

– Haha! Jag tror att det finns en nationell strategi för hur man ska komma åt dem nu men jag har inte koll längre.

Det finns ju en fin dramaturgi där, från mördarsniglar till terrorister.

– Nja, men mördarsniglarna irriterar faktiskt en massa människor och det var ju ingen som brydde sig om det.

Min svärmor bryr sig.

– Jo men i politisk betydelse fanns det inte som ett problem att människor med trädgårdar hade 150 sniglar som käkade upp deras sallad.

Var har du köpt din kostym?

– Den här har jag köpt på MQ för hur många år sen som helst.

Är det där du handlar kläder?

– Jag handlar lite överallt. Åhléns, Lindeberg, Gant. Jag fick samma fråga av vad heter han, Calle Schulman, på nåt gig, när jag hade en J. Lindeberg. Det var tydligen bra, ”jävligt sosse”.

Är det bara inbillning att allt fler poliser jagar likes på Facebook? Jag tänker att det kan påverka deras arbete, att de kanske prioriterar att rädda något viralt optimerat rådjur i en trädgård.

– Jagar de likes… jag vet faktiskt inte. Du läste den där historien i min DN-intervju?

Ja!

– Med polischefen i Västmanland som gav sina mannar direktiv: INGA DJUR! Och dagen efter är det tre poliser på Facebook som fiskar upp nåt rådjur (det var andungar, min anm.) och han blir helt vansinnig hahahaha!

Du har ju lovat att djuren ska bort från polisen, är det för att de ska sluta jaga likes?

– Nej nej, det handlar mer om boskapsdjur som ska över till länsstyrelsen.

Du har inte reagerat på den här kulturen att polisen skriver deckare på Facebook? Eller små gripande dramer?

– Jag tycker att det är bra att polisen är på sociala medier. Jag tror att det ger en insikt i polisens verksamhet, både bra och dåliga sidor som folk inte fick kontakt med innan. Apropå det ska jag åka med yttre befäl på Södermalm i natt. Twitterpolisen! Så det är fel dag att kritisera sånt, haha!

 

”Jag har fått skäll av GW.”

 

Kollar du på Veckans brott?

– Något avsnitt. Jag har fått skäll av GW för att jag inte tittar på det.

”Jag har fått skäl av GW.” Klickoptimerad rubrik ändå!

– Men jag kollar ju så fruktansvärt lite på tv. Det är mest nyheter, fotboll och grejer med barnen.

Det låter bekant.

– Hur gamla är dina?

Tre och fem.

– Har ni sett Zootropolis?!

Ja vi såg den på bio! Den var bra.

– Eller hur! Det var ju en polisfilm med en sorts deckargåta. Jättebra. Jag hade kommit hem från en helnatt med polisen i Norrköping och tänkte att jag skulle få sova två timmar i biosalongen men det gick ju inte.

Jag gillade att skurkrollerna inte hade delats ut med samma slöhet som i många andra barnfilmer, att den inte hade det där auktoritärt fascistiska draget där vissa arter är skurkar av naturen, liksom ohjälpligt.

– Precis! Och att de tillät hjältarna att ha negativa egenskaper, vilket är så ovanligt i en barnfilm. Räven som lurar på folk glassar med värsta storyn, han blir ju faktiskt hjälte sen.

Den hade en dimension som Lejonkungen saknade.

– Jag har ju inte sett Lejonkungen.

Ska vi gå vidare?

– Det kan vi göra.

Café kräver ju att jag ställer den oerhört trötta frågan…

– Hahaha!

…om du kan se dig själv som statsminister en dag. Ställer du upp om rörelsen kallar?

– Nej, jag går inte runt och tänker så. Jag tycker vi har en jättebra statsminister. Och jag tror att det över huvud taget är korkat att gå omkring och tänka ska jag bli det ena eller det andra. Det är bättre att fokusera på det man gör och göra det bra.

När du var med på DN:s “after work” sa du att…

– Var du där?

Nej, men jag följer Viktor Barth-Kron på Twitter.

– Ah, också djurgårdare!

(Som Ygeman.)

Och Amanda Björkman.

– Amanda var ju helt såhär… (Ygeman vevar tyst med händerna, som om han försöker klä någonting väldigt exotiskt i ord) ointresserad av fotboll.

Men hon har andra kvalitéer!

– Verkligen. Hon är jätteduktig.

 

”Fråga en barnfamilj vad fan de äter egentligen!”

 

Du sa i alla fall att du aldrig har druckit en kaffe latte. Kan det verkligen stämma?

– Ja. Så här…

Det är ju helt sjukt!

– Nej! Alla bara “DET ÄR JU HELT SJUKT!” men jag förstår inte vad som är så konstigt.

Det är det enda riktigt tydliga försök jag sett från arbetarrörelsen att vinna tillbaka röster från SD!

O_O

Skoja.

– Du skojar men folk lägger verkligen märkliga värden i sånt här. Jag fick en annan fråga av en journalist, kanske från ICA-kuriren, som pratade om min veckomatsedel och bara “det är väldigt traditionell mat ni äter, är det ett politiskt val” och jag bara WHAT? Jag äter väl som barnen, det är köttbullar, det är falukorv, fråga en barnfamilj vad fan de äter egentligen!

Det är barnen som bestämmer.

– Jo. Vad var frågan?

Du har aldrig druckit en kaffe latte?

– Just det! Men jag gillar ju inte kaffe med mjölk, vad fan ska jag dricka latte för då? Vad är kaffe latte, det är kaffe med mjölk! Någon gång när jag var liten prövade jag att ha i mjölk i kaffet. Smakade skit. Varför ska jag då dricka kaffe latte? Det är ju som om en vegetarian skulle beställa en hamburgare.

Du inser väl att innan det här årets slut kommer någon programledare i något tv-program att bjuda dig på en kaffe latte för att försöka föreviga ögonblicket?

– Då gör jag så här: hej. (Ygeman vinkar och simulerar en walk-out). Och så får jag avgå, haha!

 

”Banhof har väl gjort det till sin varumärkesfråga att vara emot allt.”

 

Ett av förra årets mest spridda citat lät så här: ”arguing that you don’t care about the right to privacy because you have nothing to hide is no different than saying you don’t care about free speech because you have nothing to say.” Vem sa det?

– Ingen aning. Jag gissar på Snowden.

Bra gissat! Håller du med om det här eller är det flumliberalism?

– Nej jag håller med. Den som inte har något att dölja är ett ganska svagt argument. Jag fattar ju vart vi är på väg nu, att vi ska prata om övervakning?

Mest du faktiskt.

– Okej. Det finns en argumentationskedja för att vi går mot mer och mer övervakning, att vi ger upp vår frihet steg för steg. Men jag undrar om det är riktigt sant. Jag har något PM vi tog fram med alla integritetsskärpande åtgärder vi har gjort och det blir ju en lista på fem-sex sidor, men folk är genuint ointresserade av det. Om jag kallar till en pressträff och säger att vi ska ha hemlig dataavläsning, då är det fullt i rummet. Alla skriver! Sen kallar jag till en pressträff och säger att vi har världens öppnaste redovisning av säkerhetstjänstens hemliga tvångsmedel. Ingen bryr sig. Helt ointressant. Det passar liksom inte in i ramen.

Så var går gränsen?

– Själv tror jag att det farliga är om man försöker dölja de integritetsintrång man vill göra, när man inte står upp för dem eller inte kan motivera dem. Sen kommer det för varje enskild person eller politisk rörelse finnas olika avvägningar. Banhof är ju ofta ute och tjoar, de har väl gjort det till sin varumärkesfråga att vara emot allt och de gör det ju mest på krasst marknadsekonomiska grunder.

Du menar att de gör det för att få gratis reklam?

– Ja. Varje gång.

Jag får emellanåt känslan av att Socialdemokraterna i själva verket är ett auktoritärt konservativt parti just i frågan om medborgarnas integritet. Blir du arg om jag säger så?

– Nej jag blir inte arg. Men jag tycker det är en ganska ensidig betraktelse för vi lägger ju enormt mycket kraft på att stärka integriteten och stärka öppenheten. Men vi är också väldigt måna om att de redskap som polisen har inte ska urholkas av tiden.

– Så här: jag antar att extremt få av dina telefonsamtal sker via såna här gamla koppartrådar, som ju i praktiken är det som lagstiftningen är tänkt att täcka. Folks mönster ändras och då behöver vi en mer teknikneutral lagstiftning, man borde få avlyssna samtal även från mobiltelefoner och krypterade tjänster som Skype eller Viber. Det är ju inget större integritetsintrång än det i så fall var när vi avlyssnade den gamla sortens telefoner. Om vi inte förändrar lagen försvagar vi ju brottsbekämpande myndigheters möjlighet att avslöja brottslighet.

Du menar att ni anpassar verktygslådan snarare än ökar övervakningen?

– Ja precis. Är det auktoritärt? Är det konservativt? Jag är inte helt säker på att den beskrivningen är rimlig.

I händelse av ett regeringsskifte, vad hindrar dig från att fortsätta som inrikesminister i en borgerlig regering. Det är en spetsad fråga men kan du peka på en avgörande skillnad på din politik och moderaternas?

– Ja absolut. En sån sak är hur vi ser på det brottsförebyggande arbetet. Tron på att den bästa brottsbekämpande åtgärden inte är att sätta så många som möjligt i fängelse så länge som möjligt. Och jag tycker att man kan se den skillnaden i debatten.

Du tycker att det fortfarande finns en tydlig skillnad där?

– Ja, kristallklar. I frågan om upptäcktsrisk kanske skillnaden inte lirar med din skala om vad som är auktoritärt och konservativt men jag hävdar att om man vill förebygga brottslighet så är upptäcktsrisken en väldigt viktig faktor. Om straffet är två eller tre år har emellertid ingen mätbar effekt på brottsligheten.

 

”Folk tar livet av sig varje dag, unga människor, och det är inte en käft som skriver om det.”

 

Vissa borgerliga debattörer menar att man måste kunna prata om en moralisk dimension också. Den är du ointresserad av?

– Nej! Man får jättegärna prata om den, det är väldigt få saker jag inte vågar prata om, jag tycker det är ett infantilt sätt att beskriva debatten. För ett och ett halvt år sen var jag på en sån här pressfika med riksdagsjournalisterna, där man är lite off the record, och så är det en journalist som säger: om ni ska kunna mota SD, måste ni inte våga tala om invandringen? Jag ba…

Pratar vi om någonting annat?

– Exakt! Folk tar livet av sig varje dag, unga människor, och det är inte en käft som skriver om det. Men invandringen pratar vi om varje dag, det finns fan ingen mer överdiskuterad fråga.

– Så jag har inga problem att prata om en moralisk dimension men skulle den vara viktigare då än att bekämpa brott eller att människor utsätts för brott? Vad är det för moralisk filosofi då, att det skulle finnas ett egenvärde i straff snarare än att ha effektiva åtgärder. Det brukar koka ner till inkapacitering till slut. Och det är ju sant, den som sitter inne begår inte brott. Men då får man ju också straff för brott som ännu inte är begångna. Det är ingen bra diskussion.

Vad tycker du om debattklimatet just nu?

– Metadebatternas metadebatt: vad tycker du om debattklimatet just nu? (Ygeman tar sig för pannan).

Vi måste våga prata om debattklimatet!

– Haha okej! Jag kan tycka att det ibland märks att vi är ett litet land. Och att vi ibland bara klarar att hålla en eller två bollar i skallen samtidigt. Vi har ont om olika mediaröster och det är lätt att verkligheten bara beskrivs från ett håll. Ta FRA-debatten, där var det bara ett perspektiv: integritet. Och nu är det väldigt mycket övervaknings- och kontrollperspektivet. Och jag tror de debatterna skulle må bra av att befruktas med de andra perspektiven.

Berätta någonting om dig själv som nästan ingen vet.

– Åh, en sån där lära-känna-varandra-på-kurs-fråga! Det är svårt. (Tio sekunders tystnad.) Jag har inte sett en enda sekund av den här Kevin Spacey-serien, vad heter den… House of cards!

(För första och enda gången under intervjun ser Ygemans pressekreterare besvärad ut.)

– Jag är också lite av en elektroniknörd. Just nu håller jag på att bygga små processorbyggsatser med min son som jag gav honom i julklapp. Med Arduino som är en sån här processor som… ungefär som Raspberry Pi om du vet vad det är?!

Absolut inte.

– Haha okej. Det är i alla fall ett väldigt bra sätt att lära sig grunderna i programmering. Målet är att bygga en robot tillsammans.

Robocop?

– Haha, nej Joel Kinnaman kommer inte vara en del av roboten.

–––––––––

Fotnot: formuleringen om att den som vill möta muslimer bör gå till ett kafé snarare än en moské kan spåras till Chiheb Bouanene, en 47-årig målare från Parisförorten Champigny-sur-Marne. Han intervjuades av Niklas Orrenius när han demonstrerade med tiotusentals andra parisare som samlats på Place de la République efter terrorattackerna mot Charlie Hebdo 7 januari 2015. Chiheb Bouanene höll ett litet handskrivet plakat med texten ”je suis musulman, je suis Charlie Hebdo”.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-07-06 14:45

Flash: Niklas Svensson lägger ner snyggast-listan efter tio år

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-05-30 15:33  |  Lästid: 2 minuter

Det har stormat kring journalisten Kerstin Weigls besynnerligt omoderna mineralpuderkolumn om vice statsminister Isabella Lövin. Jag hoppas fortfarande att det är ett (briljant kamouflerat) experiment som när som helst ska få sin förklaring i en uppföljning men under tiden kan vi glädjas åt Expressenjournalisten Niklas Svenssons oväntade engagemang i frågan.

 

niklas1 niklas2

 

Det här är uppfriskande. I skuggan av Niklas Svenssons årliga ”Snyggast i Almedalen”-lista, en rubrik han outtröttligt försvarat i tio års tid, hade många nog odlat en föreställning om att han tycker att det är rimligt med den här sortens recensioner av politiker.

 

 

Att det till och med är lite löjligt att inte gilla dem.

 

 

Att det så att säga bara är kul.

 

 

Men nu har Niklas Svenssons alltså, på tröskeln till årets Almedalsvecka, bestämt sig för att springa ikapp samtiden och skrota listan. Det är åtminstone slutsatsen vi kan unna oss att dra eftersom hans engagemang för orkanen Weigls offer annars skulle kunna uppfattas som opportunt.

Och ett sånt hörn målar man inte in sig i om man är landets största journalist på sociala medier.

Det här måste vi fira!

 

––––

Fotnot: Om man tillämpar generositetsprincipen kan man tänka att ”Snyggast i Almedalen”-listan mest är en rubrik som (på traditionellt kvällstidningsmanér) är tänkt att provocera in läsare, i fjol innehöll själva motiveringarna ingen omedelbar sexism, men det bär lite emot att tillämpa den på någon som inte gör det själv.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-05-30 15:39

Arla agerar efter gräddfilsgate

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-05-20 20:03  |  Lästid: 1 minut

När man är van vid tyckonomins mekanik – där själva debatten i regel utgör hela ramverket och slutstationen är repliken eller debatten om debatten – känns veckans drabbning med näringslivet väldigt uppfriskande. Mejerijätten Arla har nu besvarat mitt lätt dramatiska utspel från onsdagen.

Men inte med ord utan med den samtida bristvaran handling. Omedelbar handling. Och några ord (i den lokala matbutiken).

Och jag unnar dem gratisreklamen de får nu för det här var ändå väldigt roligt gjort.

arla1 arla2 arla3 imp
Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-05-20 20:04

Öppet brev till Arla: sluta försåtsminera verkligheten

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-05-17 22:48  |  Lästid: 2 minuter
graddfil

Det här är inte det viktigaste jag skrivit, men det enklaste. Det finns inget underlag för debatt, ingen målkonflikt, bara ett orimligt sakförhållande som måste belysas och få ett slut: den kritiska likheten mellan Arlas gräddfilspaket och Arlas (lilla) filmjölkspaket.

Det kan låta banalt i skuggan av allt ohyggligt som pågår i världen men till skillnad från allt det ohyggliga kan det här få en snabb lösning utan förlorare. Och det måste få en lösning för (den helt poänglösa!) likheten mellan gräddfilspaketet och (lilla) filmjölkspaketet är en slarvigt dokumenterad källa till lågintensivt lidande. Åtminstone för oss som navigerar genom verkligheten utan att misstänka den – en komfort man lätt unnar sig när man lever i världens modernaste land och har odlat ett slags förtroende för omhändertagande industridesign.

Eller om jag tillåter mig att spetsa det lite: likheten mellan gräddfilspaketet och (lilla) filmjölkspaketet är ett hot mot vår livstil. Inget allvarligt hot, bara onödigt.

I kväll fann jag mig för andra gången på blott tre veckor i följande situation: allt är förberett för ett nytt avsnitt av Game of Thrones – och då menar jag allt, barnen sover och tvätten är hängd, hela dagen har sluttat mot det här ögonblicket – bara för att kantra när det går upp för mig att gräddfilen (alltså basen i dipen som chipsen ska doppas i) i själva verket är filmjölk. Jag har köpt filmjölk. Igen.

Det är ingen undergång. Jag behöver bara klä om till en socialt accepterad aura för ärenden i matbutiken och ta mig dit men det är 15 minuter jag aldrig får tillbaka. Och det är inte längre perfekt. Nu finns en dålig energi i rummet; ett slags andfådd irritation.

Det finns inte hur många Game of Thrones-avsnitt som helst. En dag ska serien ta slut. Det är en sinande källa till absolut livskvalité och nu har ännu ett avsnitt av detta ändliga förbrukats på ett sätt som inte var perfekt.

Kontext: när vi väntade vår förstfödda son drog värkarna igång under vinjetten till Game of Thrones S01E07 men det fick jag inte veta förrän i höjd med eftertexterna. Sambon väntade i en timme innan hon avslöjade att förlossningen hade börjat. För att det samtidigt pågick Game of Thrones i rummet. (Hon skulle senare medge att hon även hoppades kunna fördröja förlossningen lite genom att inte prata om den men Game of Thrones var en faktor bakom mörkläggningen.)

Och om en kvinna kan mörklägga en pågående förlossning för Game of Thrones skull måste väl Arla rimligen kunna byta färg på sitt gräddfilspaket.

Arla, gör någonting. Jag har nu köpt filmjölk i stället för gräddfil kanske 15 gånger och jag vet att det är mitt eget fel, men skulden är också er. Ni försåtsminerar verkligheten.

Och innan någon beskäftig mejerist påpekar att man kan göra dip av filmjölk vill jag peka på avgrunden mellan möjlighet och rimlighet. Det går inte. Det visste redan de gamla grekerna andalerna.

graddfil2
Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-05-18 09:58

Jag vägrar inte prata om kultur

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-05-10 14:56  |  Lästid: 5 minuter
faksimil3

Det här texten lär ha varit helgens mest delade text i landet. Bra, landet. Själv är jag mest chockad av mängden hat i min inkorg de senaste dagarna – det är nästan obefintligt. (Man måste kanske ha skrivit politiskt laddade kolumner i en rikstäckande tidning för att begripa hur oväntat det är.) Men en del frågor väcktes förstås och eftersom texten fått sån spridning känns det rimligt att besvara några av dem på en öppen arena. Här till exempel.

 

(Om du inte läst texten kan du göra det här.)

 

Bygger du inte en halmgubbe när du likställer religion med kultur och låtsas att det är det debatten handlar om?

Jo, men det var inte jag som byggde halmgubben. Jag adresserar en debatt där begreppen ofta driver in i varandra. Och i krypgrunden under debatten – den som jag med jämna mellanrum får titta ner i via min inkorg – riktas angreppen gång på gång mot den förmodat homogena gruppen ”muslimska män” (eller utifrån rent rasbiologiska definitioner). Min text började faktiskt som ett mailsvar till en ung man som uppgav att han är medlem i Sons of Odin och påstod att sexuellt våld mot kvinnor var ett problem vi importerat. Detta påstående är inte alldeles ovanligt, jag har fått mail från flera som tror (eller åtminstone låtsas tro) att sexuella övergrepp mot kvinnor – från tafsande till våldtäkter – inte existerade i Sverige för några decennier sedan.

 

Varför vägrar du prata om kultur?

Jag vägrar inte prata om kultur som faktor bakom sexuellt våld mot kvinnor. Jag tycker tvärtom att det är befängt att inte prata om det. Om manskult är den rödaste tråden (vilket jag hävdar) är kulturer med höga halter av manskult rimligen en faktor. Och en kultur som skambelägger offret (eller rent juridiskt berövar henne möjligheten att anmäla) kommer med hög sannolikhet att fungera som katalysator för sexuellt våld – eftersom det finns stöd för att övertygelsen om att komma undan med övergreppet är en betydande (men inte överordnad) faktor när män våldtar. I kampen mot sexuellt våld måste juridiken gå hand i hand med arbetet kring attityder. Så det finns anledning att prata om kultur men då ska man har klart för sig att de här faktorerna i hög grad lever i alla möjliga kulturer, till exempel den svenska (om man nu kan definiera en sådan). Det betyder inte att man inte får peka på skillnader mellan kulturer men (och här har vi väl poängen med min kolumn) samtalet kan inte börja där. Av flera skäl. Här är ett par:

1) Den som – ur den sammantagna gruppen våldtäktsmän – bryter ut en förmodat kulturellt homogen grupp våldtäktsmän, till exempel våldtäktsmän som invandrat från muslimska länder (redan här börjar begreppshanteringen kantra men vi fortsätter för resonemangets skull) och pekar på deras kultur som den utlösande faktorn måste rimligen också kunna svara på vilken kultur som i så fall förklarar de etniskt svenska (kristna?) våldtäktsmännen. Antingen är det islam där också (och om det sedan länge pågått en slarvigt dokumenterad smygislamisering som förvandlar etniskt svenska män till våldtäktsmän är det sensationellt) eller så är det en annan kultur som förklarar de etniskt svenska våldtäktsmännen (vilket också vore sensationellt). Om du inte kan hitta en gemensam nämnare står du förmodligen för nära och tittar. Eller så står du där för att du har en agenda som gör dig ointresserad av att studera det här med något slags vetenskaplig metod.

2) Vi måste ta hänsyn till att våra hjärnor är (för) duktiga på att se mönster när vi tittar på människor som inte liknar oss själva. Det är egentligen bara i den egna ”kulturen”, eller det som beteendevetenskapen skulle kalla ingruppen, som vi är fullt förmögna att sortera människor som individer. Vi är fullt förmögna att betrakta gärningsmän från vår egen ingrupp (eller ”kultur”) som enskilda individer, alltså undantag från kulturen de växt upp i, medan gärningsmän från en utgrupp (eller ”främmande kultur”) lätt blir ambassadörer för ”sin kultur”. Jag har skrivit en hel kolumn om den här mekanismen och jag rekommenderar (eventuellt partiskt) att du läser den genom att klicka här. Det betyder inte att vi inte kan prata om kultur, bara att det måste ske varsamt för annars föder samtalet ohjälpligt rasism (vilket de som driver främlingsfientlig populism vet och utnyttjar). Vi får helt enkelt acceptera att vissa diskussioner inte går att komprimera till något slags tv-debatt-format.

3) Definiera kultur.

 

Är bristande jämställdhet mellan könen verkligen den enda röda tråden?

Nej men den rödaste. Sen finns det massor av trådar som kan utgöra samverkande faktorer. Som den socioekonomiska tråden med fattigdom, arbetslöshet och låg utbildningsnivå samt den ovan nämnda: förvissningen om att komma undan med övergreppet. Men ingen av de trådarna når hela vägen runt problemet. Någon föreslog en tråd mellan miljöer där överskottet av män är stort och hänvisade till forskning som pekar på att den sortens obalans är en faktor bakom våld mot kvinnor i nära relationer (där majoriteten av övergreppen sker även globalt) då underskott av kvinnor ökar mäns kontrollbehov. Jag kan på rak arm nämna åtminstone ett par regioner med manligt underskott som ändå plågas av omfattande sexuellt våld mot kvinnor – men det behöver inte döda tråden. Vi vet att kontroll och dominans är nyckelord bakom våld i nära relationer och jag är inte den som ryggar för biologiska (del)förklaringar. Det här är ingen tävling där det gäller att hitta det sexuella våldets gudspartikel utan snarare en fråga om många samverkande faktorer. Det finns en utbredd(?) uppfattning om att feminism och biologi inte kan samsas men själv ser jag inte problemet.

 

Varför våldtar män?

Den diskussionen är jag inte tillräckligt rustad med kunskap för att ta. Men i den där FN-studien som jag hänvisade till i kolumnen (och länkar till i länklistan nedan) var det vanligaste skälet när våldtäktsmännen själva fick svara på frågan: entitlement. Alltså (en upplevd känsla av) något slags rätt till handlingen.

motivations

 

Är det här en PK-dimma av svåra ord för att slippa ta debatten?

Nej, det här är debatten. Det är obekvämt. Det är superdanskt. Du känner bara inte igen den när den inte utgår från din problembeskrivning. (Jag pratar direkt med en brevskrivare här.)

 

Kan man få se lite källor?

Naturligtvis. Här är några.

FN:s stora intervjustudie med män i nio regioner: Why do some men use violence against women and how can we prevent it.

WHO:s rapport om våld mot kvinnor som ett globalt problem av epidemiska proportioner.

FRA:s intervjustudie med 42 000 kvinnor i EU om våld mot kvinnor. (FRA ska inte förväxlas med Försvarets Radioanstalt utan står för The European Union Agency for Fundamental Rights.)

Sammanfattning, FN:s Safe Cities Global Initiative, om sexuella trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor i offentliga miljöer.

Alaska Victimization Survey, en av flera studier kring övergrepp mot kvinnor i Alaska.

Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet har en mycket informativ hemsida för den som vill fördjupa sig i frågor om våld och/eller sexuellt våld mot kvinnor.

För demografiska frågor brukar jag vända mig till CIA:s The World Factbook (se upp, här kan man fastna i timmar), men även många andra källor. Quartz har skapat en snygg visualisering (med tillhörande artikel) av könsbalansen i olika länder i världen men vill du bryta ner siffrorna i relevanta åldersgrupper får du återvända till The World Factbook.

Här är en av många artiklar om våldtäktskulturen i USA:s armé.

Här är en artikel om våldtäktskulturen på Papua Nya Guinea (varning för obehagligt innehåll).

 

––––––––––

Det finns andra frågor jag vill adressera här men som jag vill skaffa mig mer kunskap om innan jag uttalar mig. En ödmjukhet inför ämnet som jag önskar att fler kunde visa.

 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-05-10 15:39

När drevjakten spårar ur

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-04-27 14:06  |  Lästid: 3 minuter
1

Se upp för avståndet mellan fakta och spekulation när du kliver på ett mediedrev. Varje drevjakt har en tipping point och bortom den spårar det lätt ur. Vägen dit regleras av fyra mekanismer.

1. Journalisternas iver att hålla drevet vid liv (så att inte publiken går hem).

giphy (5)

2. Blodtörsten hos drevmålets naturliga fiender, alltså de politiskt motiverade volontärer som ansluter till drevjakten med tyngre vapen och signal(ords)horn. För att de ogillar bytet.

giphy (8)

3. Den fallande generositetsprincipen. För varje besvärande sanning som röks ut sänks kraven på nästa (inte minst för de naturliga fienderna från punkt 2) och när drevet passerat sin tipping point kan bytet attackeras med lösryckta citat eller bilder som innan drevets början knappt räckte för småviltsjakt i flashbacktrådarna. Benägenheten att lyssna till bytets förklaringar minskar också dramatiskt för varje nytt avslöjande.

giphy (6)

4. Bytets krishantering. Om man ska göra en pudel är det jätteviktigt att inte omedelbart tända eld på den. Bytesdjur som inte försvarar sig i raka led och slarvar med värden som sanning, konsekvens och tydlighet kan själva ”bogsera” drevet förbi sin tipping point. Om första smällen möts med förvirring är det väldigt svårt att orientera sig genom drevet.

giphy (2)

Begreppet drev har en negativ klang men behöver inte alls vara någonting dåligt, journalister som jagar i stim kan tvärtom vara ett effektivt verktyg i demokratins tjänst. Det pågående drevet mot Miljöpartiet har tvingat tre personer att lämna sina uppdrag och i samtliga tre fall har det varit helt i sin ordning, samröre med turkiska nationalister/fascister eller öppen medhårsstrykning av president Erdogan ska kosta.

Men drevet mot Miljöpartiet har också passerat sin tipping point. Det hände sannolikt i höjd med forskaren som befarade att ”Miljöpartiet kan ha infiltrerats av islamister”, ett citat som förvisso inte finns någonstans i den TV4-intervju många medier snart hänvisade till men det var ungefär så han menade och plötsligt kunde en enda persons (lätt konspirationsteoretiska) hypotes paketeras om till citatrubriker och mobilflashar.

Ordföljden ”infiltrerats av islamister” har en oerhörd kraft – med hänsyn till den europeiska samtiden är det svårt att ens föreställa sig en mer laddad rubrik – och den borde åtminstone prövats mot andra experter innan den skickades ut i medial omloppsbana. Men under en drevjakt är det alltid bråttom och ordet ”forskare” har en dokumenterat bedövande effekt på journalisters försiktighet.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att MP blivit ”värddjur” för något slags organiserad kupp av islamistiska agenter vars enda svaghet är att de bara inte kan låta bli att göra hemliga tecken när en kamera åker fram…

giphy (1)

…men det finns inga belägg för att det skulle vara så. Det är spekulation.

(Det betyder inte att det lilla regeringspartiet obekymrat kan gå vidare för det finns gott om olustiga fakta att hantera. Eller som Daniel Wiklander skriver i en särskilt kunnig och balanserad text om infiltrationsfrågan: ”Det finns […] grund för en arbetshypotes, framför allt för den internutredning som Miljöpartiets partisekreterare rimligen bör ha dragit igång, om att människor som delar sympatier för den turkiska regimen och dessutom ingår i vissa islamiska organisationer även valt att organisera sig i Miljöpartiet.”)

Men den spekulativa katten är så att säga ute ur säcken. Partiet kan vara infiltrerat av islamister. En hypotes som vissa av bytets naturliga fiender genast unnar sig att hantera som en sanning; en ny framskjuten basposition att attackera ifrån. I nätets undervegetation är det nu i princip bekräftat att MP infiltrerats av islamister men eftersom drevet passerat sin tipping point börjar alldeles befängda resonemang också stiga upp mot ytan.

Och från den nya baspositionen kan andra fiender angripas.

Drevande journalisters ivriga omfamning av ett osakligt antagande får alltså en nästan komisk konsekvens: bränsle åt idén att journalistkåren på något sätt är infiltrerad av islamister. Eller i maskopi.

Det är ingen ny idé på internet. Om man säger så. Den fick bara lite bättre fotfäste nu.

 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-04-27 14:16