För att balansera upp den mörka energin på bloggen efter gårdagens post (där namnet Hitler förekom 44 gånger) måste vi återvända till John Guidetti en stund. Så att det blir varmt och mysigt igen. Som det var här för en vecka sen. När jag skrev om John Guidetti och pojken, en historia som gjorde sönder internet lite.
Bloggposten har tvåhundratusen visningar och historien har rewrite:ats av alla möjliga nyhetskällor i Sverige, Norge, Finland, Danmark, England och Holland. Medan John Guidetti – som trendade på Twitter redan någon timme efter publiceringen och marinerades i folkets kärlek på alla sociala plattformar – upphöjts till ett slags skogsväsen.
(Jag skriver inte det här av självbelåtenhet. Historien är ju inte min. Är bara lite trollbunden av sprängkraften. Och det civila kommentarsfältshånglandet som följde. Och suget efter mer. Det dröjde två dygn innan telefonen slutade vibrera. Alltså MIN telefon. Nyhets- och viralsajter ville få kontakt med pojkens pappa för att klä historien i kött. Namn, bild, såna grejer. Det ville inte pojkens pappa.)
John Guidettis aktie rusade. Och fortsatte sedan uppåt dag efter dag eftersom John Guidetti är ett slags inverterad Medusa, man blir alldeles mjuk i kroppen så fort man tittar på honom. Eller hör honom. I synnerhet när man hör honom. En natural born nationalskatt.
Jag ska inte överdriva betydelsen av historien om nattmatchen – han har ju den senaste veckan till exempel vunnit en EM-final och ÄGT samtliga intervjuer han gjort på vägen – men den bildade nog ändå en liten länk på kedjan som löper från Guidettis pojkrum till kaptensbindeln i A-landslaget.
John Guidetti är ju helt jävla underbar i @sportbladet. Vilken människa! Stort grattis och tack! pic.twitter.com/wYQfDSSYwY — Ehsan Fadakar (@ehsanfadakar) 1 juli 2015
Guidettis varumärke är nu så starkt att man kan slå ihjäl någon med det. Det nya Sveriges Klas Ingesson på nåt sätt. Inte i positionen på planen men i hjärtat.
Det där får sportkrönikörerna lösa. Jag måste till målet med den här texten: frågan om VARFÖR den där historien exploderade som den gjorde. Det var ju, ärligt talat, inte SÅ märkvärdigt det han gjorde. Kändisar gör märkvärdigare saker varje dag. Till och med fotbollsstjärnor. Åker till kåkstäder och öppnar ungdomsakademier och sånt. Huvudpersonen i den här texten, John Guidetti, hjälper fattiga barn i Kenya att spela fotboll. Men det är ingen like-raket.
Så varför går internet sönder när han går ut mitt i natten och spelar fotboll med ett barn (eller flera barn, antalet justerades upp något när Guidetti själv adresserade historien i en tv-intervju).
Svaret är inte alls krångligt, men det säger någonting om samtiden så vi måste ändå prata om det: det handlar inte så mycket om VAD han gjorde, utan mer om vad han inte gjorde.
Han berättade inte om det. Någonstans.
Vi lever i en tid där nästan alla – kända som okända – jagar likes. Allting vackert har i någon mån blivit beräknande. Polisen låtsas rädda gulliga djur och skriver true crime-deckare på Facebook medan Martin Melin hänger med kidsen på Instagram. Det är inte nödvändigtvis dåligt! Det har bara skapat ett klimat där vi blir överrumplade av motsatsen. Att någon gör någonting utan att dra upp mobiltelefonen.
Och eftersom alla innerst inne vet att en riktig hjälte inte försöker växla in sina handlingar i likes finns det plötsligt bara en sann hjältehandling: den osynliga.
Det är DÄRFÖR man blir så glad av den där historien. Hur liten den än är.
Fotnot: den 8-årige pojken, (o)känd från nattmatchen med Guidetti, är i skrivande stund på väg till Kungsträdgården för att fira guldlaget.