Andrev

Andrev

Andrev

Andrev Walden

En perfekt film

Andrev Walden  |  Publicerad 2016-11-25 12:57  |  Lästid: 4 minuter

arrival3

ARRIVAL

Regi: Denis Villeneuve | Betyg: ★★★★★

Den filmgenre jag tycker bäst om kan inte isoleras i ett ord, men om jag får en mening på mig hamnar vi ungefär här: dyr science fiction som tar sig själv på allvar och gör lagom ambitiösa anspråk på de stora frågorna. Arrival (2 december) var en perfekt match med min populärkulturella dejtingprofil och vi skulle också bli lyckliga tillsammans.

Att Denis Villeneuve (Prisoners, Sicario) är världens formstarkaste regissör bidrog väl också till fjädringen i steget på väg till pressvisningen, liksom att kontakt med civilisationer bortom vårt eget solsystem är det mest kittlande ämne jag kan föreställa mig.

Arrival är först och främst en ovanligt sannolik skildring av vad som skulle hända om vardagens kritiska vardaglighet en morgon bröts av farkoster från en främmande civilisation. Händelserna som förändrar världen (tänk 9/11) föregås ju sällan av några bibliska stormar, de händer liksom bara. Som plötsliga bristningar i vanligheten. Villeneuve och filmfotografen Bradford Young (Selma, A most violent year) ville fånga det där och formulerade ett enkelt visuellt manifest till filmens bildspråk: "...like this was [something] happening on a bad tuesday morning, like when you were a kid on the school bus on a rainy day and you'd dream while looking out the window at the clouds".

Plötsligt hovrar de bara där, som enorma lakritsbåtar strax ovanför jordytan.

Och för en gångs skull har utomjordingarna inte fått någon som helst förhandsinformation om symbolvärdet i genrens obligatoriska tätorter, som Washington och Paris, utan parkerar på tolv slumpvis utvalda platser kring planeten.

arrival4

Eftersom det här är en film som tar sin premiss på fullt allvar är det omedelbara problemet kommunikationen. Dels mellan världens krishanterande supermakter, dels (eller framför allt) mellan människorna och besökarna. När två livsformer har var sin evolution bakom sig är det ju svårt att ens veta hur den andra kommunicerar. Samtalet börjar liksom på noll. Eller faktiskt inte där heller för hur ska parterna komma överens om vad en nolla är? Var börjar man?

Finns det en mun?

(Den här problematiken har DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther skrivit en matnyttig text om, förankrad i just Arrival. Jag rekommenderar den.)

Armén rekryterar lingvisten Dr Louise Banks (Amy Adams). Som förresten bär på en avgrundsdjup sorg, hon har förlorat någon hon älskar. Vän av existentiell sci-fi-ordning kanske ryggar inför det nötta greppet medan vän av Villeneuve minns att den begåvade kanadensaren inte intresserar sig för manus med berättartekniska accessoarer eller kulturell återvinning. Villeneuve är ingen förvaltare, han är en uppfinnare. Han gör nya filmer. Och kompletta filmer. Allt faller på plats. Som vanligt i Villeneuves verkstad.

arrival1

Det betyder inte att det saknas likheter med andra filmer i genren, den där som jag inte kunde isolera i ett enda ord.

Arrival är ett yngre syskon till Interstellar (2014) – Villeneuve krävde till och med omarbetning av manus efter att han sett Christopher Nolans odyssé och jagat upp sig över vissa likheter – men det är tydligt att de inte har samma pappa. Jag kan inte gå in på vad som omarbetades utan att riskera spoilers men manuset skalades i alla fall ner och styrdes tillbaka mot kärnan i Ted Chiangs novell Story of your life, som filmen är baserad på. Och med facit i hand kan jag bedyra att den resan bara förädlade Arrival. Som är en bättre film.

För medan Interstellar var en lätt framtung och feldoserad historia som förtjänade ★★★★★ trots sina brister är Arrival komplett. Liksom perfekt.

Du kanske noterat min ovilja att närma mig själva filmen i den här texten. Jag vill inte. Du vet redan för mycket. (Men en liten banbrytande detalj jag inte kan låta bli att nämna är hur filmen förhåller sig till det nya mediaklimatet där hetsande alternativmedier inte bara skymtar som ett slags samtidsförankrande element utan också ger avtryck i handlingen. Precis som i verkligheten.)

arrival2

Som representant för den marginaliserade gruppen biobesökare som bryr sig mycket om astrofysik blir jag förstås lite stressad av att filmens astrofysiker Ian Donnelly (Jeremy Renner), inte får utrymme att fundera över besökarnas materialval och energikällor – men jag finner mig i det. För det här är en film som verkligen bestämt sig för vad den handlar om. Och det vill jag som sagt inte närma mig men se till att du har någon att prata med efteråt. Någon som också sett filmen.

There will be tears.

Fotnot: Denis Villeneuve regisserar i skrivande stund Blade Runner 2049 (oktober 2017), uppföljaren till en av filmhistoriens viktigaste sci-fi-filmer, Ridley Scotts Blade Runner (1982). Skriver mer om detta i min traditionella genomgång av det kommande årets 25 hetaste filmer (för vuxna barn) i Cafés januarinummer.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-04 15:53