Man måste kanske kommunicera med publiken som om den vore förståndshandikappad? Tänkte jag (lite kulturkoftigt, ska medges) efter helgens andra deltävling i Melodifestivalen 2015, där Magnus Carlssons bidrag – ett slags signalspråklig tunnbrödsrulle med extra allt – skickades direkt till final.
Jag bestämde mig för att gå tillbaka till första deltävlingen och studera (finalklara) Eric Saades bidrag Sting närmare (eftersom Eric Saades stall är dokumenterat superduktigt på att tävla i musik). Ordet “sting” förekommer 27 gånger i texten, som i korthet går ut på att Eric Saade varslar en icke namngiven person om någonting. Någontinget kommer “sting so bad” och i förlängningen “drive you mad”. Engelskans “mad” betyder galen, eller som det heter på scenspråket:
Den här gesten – vi kan kalla den “galna fingret” – tillhör scenspråkets standardglosor och det är inte alls konstigt att Eric Saade använder den. Det är inte ens konstigt att han använder flera gånger i samma låt.
Det anmärkningsvärda uppenbarar sig när vi börjar klocka förekomsten. Första “galna fingret” får vi redan efter 20 sekunder och sen fortsätter det så här:
20, 30, 50, 70… Om du fortfarande inte ser mönstret kan vi stryka nollorna. 2, 3, 5, 7…
Om du inte redan skrikit det rakt ut kan jag göra det åt dig: PRIMTAL! Det är en primtalsserie! Alltså den oändliga serie tal som enbart är delbara med sig själv eller 1 – subtilt infogad i en produkt enbart framtagen för att nå plats 1.
Jag begriper fortfarande inte exakt hur det här fungerar, men det är tydligt att Fredrik Kempe och de andra ingenjörerna bakom Eric Saades framgångar i Melodifestivalen arbetar metodiskt och logaritmiskt i sitt schlagerlaboratorium.
Jag utesluter emellertid inte möjligheten att de planterat primtalsserien enbart för att göra någon där ute (till exempel mig) galen. Eller som det heter på scenspråket: