Jag gillar verkligen inte det regeringen håller på med nu – att tumma på asylrätten och rättssäkerheten öppnar dörren till en avgrund – men det finns ett förljuget resonemang i omlopp och det behöver avlivas: ”Vad var det vi sa!”
Det här resonemanget förs av naturliga skäl mest av sverigedemokrater, som har pratat om ohållbar invandring sen början av 1990-talet. Eller, för att använda deras eget språk: ”massinvandring”, ”ohämmad invandring”, ”vansinnig invandring” och ”självmordspolitik”. År ut och år in. Partiprogram efter partiprogram. I tjugofem år. 1995, när Jimmie Åkesson gick med i partiet, tog Sverige emot cirka 10000 asylsökningar. Det krävdes med andra ord en ökning med ungefär 1800 procent innan situationen faktiskt blev ohållbar (om man går med på den beskrivningen av läget 2015, vilket jag själv är väldigt tveksam till men regeringen tycker det och det är regeringens agerande som ”vad var det vi sa”-resonemangen förankras i).
Om vi unnar ”Sverigevännerna” en analys begränsad till partiets ”moderna” historia, säg från 2005 när Jimmie Åkesson blev partiledare och 17530 människor sökte asyl i Sverige, krävdes det ”bara” en ökning med ungefär 980 procent innan det ”ohållbara” blev ”ohållbart”. Ingen, ej heller de ledarskribenter som hissat segel i den nationalistiska vinden efter valet 2014, har förutspått den här utvecklingen (även om någon garderade sig med den teoretiska siffran 60 miljoner).
”Vad var det vi sa”-resomanget är, något förenklat, inte mycket rimligare än att en skogsvaktare som skrikit ”skogsbrand!” varje dag i 25 år säger ”vad var det jag sa” när det en dag börjar brinna.
Det närbesläktade och skadeglada ”nu för regeringen SD:s politik”-resonemanget är också ohederligt. Men inte riktigt lika falskt. Att fälla träd för att stoppa en skogsbrand är förvisso inte samma sak som att låtsas att det brinner för att få fälla träd, problemet är väl att det inte brinner. Egentligen.
Det är inte eld som korsar våra gränser, det är människor i akut behov av mänsklighet. Och branden (om vi ändå ska klamra oss kvar vid den olyckliga liknelsen) är ju bara ett spöke som vi placerar där vi tycker att gränsen för vår medmänsklighet går. Eller, om vi helt ska överge liknelserna: en åsikt.
”Gränsen är nådd” och andra sådana formuleringar om asylmottagandet är inte fakta. Det är en åsikt. Den är inte min.
— Alex Voronov (@alexvoronov) 24 november 2015
Regeringens åsikt är att vår kris nu är större än flyktingarnas kris. En åsikt man vadderar med ord som ”värdigt mottagande”.
Och sen inför man åtgärder som BARA syftar till att göra livet svårare för de som söker skydd här. För att de ska sluta med det. Tillfälliga uppehållstillstånd är ju till exempel bara dåligt – för alla inblandade. Sämre för integrationen, dyrare för myndigheterna (som ska hantera tiotusentals omprövningar varje år) och brutalt mot de människor som tvingas leva under det ständiga hotet om att deras liv – det som en gång ryckts upp med rötterna – en dag ska ryckas upp igen.
Allt för att skrämma bort människor på flykt. Det är man helt öppna med. Och där är skillnaden mellan regeringens agerande och Sverigedemokraternas utdelning av flygblad på Greklands stränder egentligen bara kosmetisk.
Jag skäms för Sverige idag. Och det hjälper liksom inte att det finns grannländer att skämmas för. Eller ett helt Europa.